Projekt Troll – Del 4

Dalarna, 1992.

Sven-Åke Stigsson var synnerligen upprymd. Grusvägens ojämnheter, som annars upplevdes som besvärliga, passerades nästan obemärkt och inte ens den annalkande älgjakten kunde lägga sordin på Sven-Åkes humör. Han, hatade nämligen jägare och älgjakt så pass att blotta tanken svärtade hans syn och rynkade pannan.

Men inte idag, tänkte han samtidigt som bilen kom över sista krönet innan avtalad mötesplats.

Sven-Åke hade avancerat till väsenchef inom länsstyrelsen. Landshövding Eva Sydhök hade alltid haft ett gott öga till Sven-Åke men också till trollen. Sydhök hade ett förflutet inom skogsindustrin där den allmänna uppfattningen var att trollen gjorde nytta i skogen. Hur var oklart men idén var klar och behövde sällan försvaras.

Stigsson hade inte vilat på hanen från det att han blivit chef. Driftig som få hade han sett till att rekrytera personer med direkt koppling till Svenska Trollförening, Väsenskyddsföreningen eller båda samtidigt. Hans team, det hette så numera inom förvaltningsorganen, var ett edsvuret gäng med endast en sak på agendan – trollens väl och ve.

Det allra mest upplyftande uppdraget som chef var när nya väsenskyddsområden skulle bildas. Sven-Åke älskade hela upplägget – privat mark togs mer eller mindre i beslag och förstatligades mot en futtig summa pengar.

Haha, utbrast Stigsson samtidigt som han stängde av motorn. På grusplanen framför honom stod markägaren vars land han nu skulle erövra och införliva i den stora trollplanen. För ett ögonblick undrade Stigsson om bonden sett att han skrattat. Det vore inte bra, tänkte han samtidigt som han öppnade dörren.

Sven-Åke sträckte fram handen och hälsade muntert. Han tänkte att ett leende passade bra eftersom han nyss skrattat högt i bilen inför det stundande uppdraget. Det muntra bemötandet skulle slå alla misstankar om varför han skrattat i kras och istället förklaras med att han, tjänstemannen trots allt var en trevlig prick.

Längre från verkligheten gick naturligtvis inte att komma. Det visste Sven-Åke som halade upp en markkarta ur kavajens ena ficka och bredde ut den över motorhuven.

– Vi börjar med det här området, sade Sven-Åke och pekade mot sjöns norra hörn.

– Det går inte, svarade bonden.

– Jaså, varför då?

– Vi får vänta någon timme eller så, tills änderna slutat sträcka.

Då hörde Sven-Åke några korta smällar från just det område han pekat ut på kartan och han förstod vad som var på gång.

– Du menar inte att de jagar änder nu? Det här skall ju bli väsenskyddat område, sådant får ni inte hålla på med.

Bonden ögnade Sven-Åke från topp till tå, sköt fram bröstet en smula och spottade i gruset.

– Då har du inget ärende här, sade bonde kort.

Stigsson tidigare muntra allmäntillstånd försämrades nu dramatiskt. Bonnjäveln satte hårt mot mjukt tänkte Sven-Åke som verkligen bemödat sig med att uppträda vänligt. Kanske hade bonden hört rykten om honom, att han bedrev baggböleri å staten och trollens vägnar. De där 240 hektaren väsenskyddad mark hängde löst, alldeles för löst.

– Förlåt, jag tänkte inte på att det faktiskt är lovligt med andjakt nu. Låt oss titta på en annan del av marken istället, tills änderna slutat flyga, slätade Sven-Åke över.

Bonde mjuknade en smula och gick med på att börja i den södra delen. Tillsammans gick de ned mot ängarna vid vattnet.

– Här blir det perfekt med ett torn för fågelskådare och här kan man bygga en parkering med rastplatser, toaletter och sopsorteringskärl. Kanske en handikappramp, hela vägen upp till tornet också. Finns massor med pengar för sådant, förklarade Sven-Åke högljutt.

Stigssons humör hade nu gått från kolsvart till upprymt och han tjatade på om än den ena insatsen efter den andra som skulle göra väsenskyddsområdet till en riktigt naturupplevelse. Med hela handen pekade han ut över område efter område, som ett barn i en godisbutik.

– Det här skall vi ha. Och det där, där borta blir också bra, nästan frustade Stigsson fram.

Han hade kommit upp i varv, släppt loss inte så lite av sitt undertryckta hat mot markägare, kapitalister och annat löst folk som han menade inte förstod ett skvatt av varken väsen, troll eller natur.

Sven-Åke förstod att han var tvungen att lugna ner sig. När det gick så bra vore det onödigt att slå planen i kras bara för att han klantade sig. Visst hade han klantat sig förr eller kanske inte nödvändigtvis han utan någon av hans bundsförvanter. Stigsson mindes när en nyanställd funnit en bur ute i markerna. En transportbur av samma sort som de man fraktade troll i. Buren hade stått länge på platsen. Ungefär lika länge som det förekommit troll i området. Att trollobservationer började göras exakt samtidigt som buren glömts kvar kunde ingen veta. Bara Sven-Åke själv.

Trollburen forslades naturligtvis bort och när den nyanställda skulle visa sin chef, Sven-Åke buren var den alltså inte kvar. Den nyanställda hade pekat mot en plats där det såg ut som någon rivit mossa och lagt över ett annat område som något att undersöka. Stigsson var inte sen med att påpeka att helikoptern hyrdes per timme och att det var bråttom till kontoret.

Det var en miss, det mindes han, väsenchefen i Dalarna som efter den incidenten förklarat ingående för hans team av trolldyrkare, att några burar under inga omständigheter fick lämnas kvar i markerna. Därefter hade det varit lugnt sånär som på någon telefon som gått på av sig själv och i andra ändan hade en journalist oturligt nog suttit.

Stigsson klarade sig dock ur situationen. Han hade behövts viss stöd från Eva Sydhök dock samt ett par månaders hållande av extra låg profil. Hade det varit en journalist från rikspressen och inte från en jakttidning hade det kanske gått värre.

Eller inte, tänkte Stigsson helt korrekt. För var fanns det inte en uppsjö av troll- och väsendyrkare om inte bland rikspressens journalister.

Muntert konstaterade Sven-Åke att allt gick som planerat och att länet inom ett årtionde skulle vara till bredden fyllt av troll och väsenskyddad mark.

Mark som han som väsenchef var satt att skydda. Och trollberika.

Alla likheter med verkligheten är helt oavsiktliga. Hänvisningar till dokument, rapporter, platser och personer är en ren slump. Av en slump finns dock en rapport med ett slående likt namn på nätet – Rapport från projekt VARG – Utgiven av Svenska Naturskyddsföreningen.

Projekt Troll – Del 1

Projekt Troll – Del 2

Projekt Troll – Del 3

2 comments
  1. Anna Eriksson said:

    Intressant, allvar i texten, skrämmande!
    Var är vi på väg, hur slutar Projekt Troll?

  2. mats said:

    Nästan så det låter lite som skrockramsan om göken. Södergök är dödergök.
    Men för vem?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: