Projekt Troll – Del 1

Prolog.

Sverige hade kommit en bra bit med byggandet av det moderna samhället. De jordbundna arbetet hade förbytts mot det akademiska och mer än hälften av befolkningen uppehöll sig numera i städerna.

Det politiska läget hade skiftat från det lite småborgerliga, som faller naturligt genom att leva av vad man själv producerar, till en politik som under mångfaldens flagga förordade att alla skulle äga allt.

En grön våg var också i antågande som ett extra litet stick i sidan på industrialismen och kapitalismen. Blommor och slagord målades på folkabussar med vilka unga, ofta rikligt behårade människor färdades ut i naturen. Där kramade de varandra eller också kramade de träd och älvar.

Sverige andades nya kärleksfulla tider, nya gröna tider.

Stockholm 1976, Kungsholmen

Anton Burell blickade ut över Mälaren från sitt arbetsfönster, kisade en smula för att inte bländas av ljuset. Huvudet signalerade att han egentligen borde hålla sig till de mörkare delarna av rummet i dag. Kvällen innan hade varit en lång och ganska blöt tillställning.

Han mindes särskilt den yngre kvinnan, trolleologistudenten vars djupa intresse för trollforskning gett honom oändliga möjligheter att briljera om allt kring troll, vättar och tomtar som det anstod en aktad trolleolog som Anton. Han hade lyckats hålla henne kvar med sitt prat om troll till långt in på småtimmarna. Ivrigt hade hon lyssnat på trollens historia, dess utsatthet och hur den jagats till förbannelse och utrotning.

Anton visste precis vilka knappar han skulle trycka på för att få trollintresserade kvinnor att falla – lite snack om utsatthet, urskiljningslös och bestialisk jakt  och så sist men inte minst hans erfarenheter av de små trollungarna. Ingen, precis ingen kunde motstå hans historier om nyfödda trollungar som han tagit hand om.

Helt säkert hade han räddat flera trollungar från att bli dödade av illasinnade jägare. Eller säkert, och säkert, det spelade inte så stor roll hur det var med det – berättandet var viktigare än sanningen och han visste att han behövde öva i att berätta historier om troll.

Burell släppte tankarna och återgick med blicken till sitt skrivbord. Framför honom låg en bunt med papper, omsorgsfullt häftade till ett litet kompendium. Eller manifest.

Rapport från projekt TROLL
Om trollens situation och framtid i Sverige
Utgiven av Svenska Väsenskyddsföreningen

Den lilla skriften, ämnad bara för de invigda, var ett arbetsdokument med idéer och beskrivningar för hur man skulle kunna återfå en stark och livskraftig population av troll i de svenska skogarna.

Eftersom det sista trollet sköts någon gång på 60-talet kunde det aldrig bli tal om några nya trollungar på naturlig väg. Det fanns varken trollmor eller trollfar i skogarna. De som till äventyrs vandrade in från Finland eller Ryssland var tvungna att passera genom ett par hundra kilometer vildmark kontrollerad av samer, en trolldräpande urbefolkning med en osviklig känsla för när det vankades troll på marken.

Ingen sund trollfigur skulle ge sig på den resan. De som gjorde det överlevde inte.

Anton avskydde samer. Innerst inne skulle han helst sett att de fortsatt mäta deras skallar. De begrep ingenting av den nya trollfyllda världen Anton och hans kolleger försökte skapa. Men, att han inte gillade samer fick han hålla för sig själv. Tids nog visste han att även de skulle få sig en slev av trollarméns framfart.

Avsaknaden av trollmor och trollfar gjorde att en framtida trollberikad landsbygd bara kunde hända om man aktivt planterade ut nya troll. Troll fanns det gott om i resten av världen. I Sovjetunionen fanns det nästan 200 000 trollindivider. Från väster till öster, norr till söder fullkomligt drällde det av troll.

Vilken trollfest, tänkte Anton och blev alldeles till sig när han för sitt inre fantiserade över hur de frilevande trollen berikade den sovjetiska landsbygden med sina upptåg.

Att få tag på troll borde således inte vara något problem.

Nej, problemet var att övertyga befolkningen om nyttan och nödvändigheten av frilevande troll på den svenska landsbygden.

Där, på landsbygden var motståndet mot troll särskilt stort. Vättar, knytt och älvor kunde de acceptera men trollen, tjyvarna som de kallade dem, där gick gränsen.

Men Anton och hans kolleger hade en plan även för detta. Med ”utbildning” skulle de förändra synen på troll och om de började tidigt med skolbarn skulle de tids nog lyckas omvända folk till att bli mer trollvänliga.

I denna nya tid, där kärlek förespråkades och marknadsfördes brett var det också ganska enkelt att utmåla alla de som inte gillade troll som trollhatare. Burell älskade hur illa det lät – inte en käft skulle vilja bli kallad trollhatare.

Anton hade snackat länge med Martin, projektledaren om det där med hur motståndet skulle hanteras. Idén om att utmåla alla som hade något negativt att säga om troll som bakåtsträvande, ilskna och outbildade var given, som handen i handsken. Dessutom var det enkelt att få det att framstå som sant eftersom Anton och hans trollälskande vänner faktiskt var akademiker.

Vad kunde ett par bönder och lappar sätta upp mot det?

– Inget, inte ett skit, utbrast Anton.

Återigen ryktes han ur drömmarna och in verkligheten. Han tittade på klockan och kunde konstatera att det var dags för lunch. Magen, huvudet, lite i oordning behövde fett och protein. Det brukade hjälpa efter en sen kväll.

Anton krängde på sig sin blåa anorak från Fjällvätten och klev ut i korridoren. Ett par steg senare var han framme vid Martins dörr som stod öppen.

– Hej Martin, kom med på lunch, jag är hungrig som en troll.

Alla likheter med verkligheten är helt oavsiktliga. Hänvisningar till dokument, rapporter, platser och personer är en ren slump. Av en slump finns dock en rapport med ett slående likt namn på nätet – Rapport från projekt VARG – Utgiven av Svenska Naturskyddsföreningen.
6 comments
  1. Andreas Mårtensson said:

    Helt underbart, satt med ett småleende på läpparna genom hela detta kåseri får jag nästan kalla det….

  2. Tomas Henriksson said:

    Vilken tur att historien ovan inte har någon verklighetsanknytning!
    Eller har jag tomtar på loftet?

  3. Åh, en sådan härlig berättelse, Det finns väl ingen verklighetsanknytning, hoppas jag?

  4. jörgen bergmark said:

    Detta borde publiceras i något större sammanhang, inget slår satir när det gäller att visa hur tokigt det kan bli.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: