Vargpolitik – säg inget, se inget och hör inget

Det lät så övertygande grönt och fint med ett intelligent rovdjur bland folk och fä. Vem vid sina sinnes fulla bruk vågade säga nej till något så vackert som samexistens.

Det är inte utan att man funderar lite på hur det kunde så så käpprätt åt helvete med svensk rovdjurspolitik. Vi, kanske västvärldens allra bästa människor, med samvete tillräckligt för hela världen och en modern välfärd kunde väl hantera ett rovdjur.

Så var det tänkt. Att det skulle fungera, samexistera på ett för omvärlden föredömligt sätt. Så att de med avund kunde se hur lätt det egentligen var. Att säga nej, visa tvivel var inget annat än rent barbari.

Det var bara en liten detalj man förbisåg. Eller kanske flera, men allra mest handlade det om vidden av rovdjurets intelligens och förmåga till anpassning.

Det var tänkt att vargen skulle leva i skogen, vara skygg och ge fan i tamdjuren. Hålla sig till älg, rygga för människor och på sin höjd visa sig med samma frekvens som Halleys komet.

Numera är ofrivilliga möten mellan varg och människor lika frekventa som klimatlarm i dagspress och på vargmenyn står inte bara vilda djur – får, hundar och katter går precis lika bra. Om inte bättre.

Nå, vad gör då politikerna?

Ingenting.

De har låst fast sig i en lögn, ett felaktigt beslut. Prestigen väger tyngre än din och min oro och till svar får vi floskler, nyspråk och löften utan substans.

Miljöministern säger att det får räcka med 180 vargar. Hennes högra hand, verkställande organ, Naturvårdsverket tar ett underlag med sig till Bryssel där det står 380. En uppenbar fint från Miljödepartementet eller brist på kompetens? Kvittar vilket egentligen då det visat sig med all önskvärd tydlighet att man aldrig någonsin får önska sig färre vargar.

Bara fler. Oändligt många.

Annars blir Naturskyddsföreningens ordförande smått galen, kallar politiken för pinsam och ljuger om hur fint det fungerar med varg i resten av världen. Och eftersom dagspressen dignar av gröna skribenter med huvudet fullt av naturromantik tar de hans ord för sanning, hänger på och sablar ned alla försök till förvaltning.

Vi skall ha fler, hör man dem mumla unisont. Många fler, massor.

Jag tog en lokalpolitiker lite avsides vid ett lokalt företagarengagemang, frågade hur han såg på rovdjur och då särskilt varg. Floskelkranen öppnade sig – biologisk mångfald, balans, rovdjursturism, mer balans, naturligt skygga, mer mångfald och än mer balans.

Så höll han på i flera minuter.

Jag frågade om han var på riktigt, om han inte läst en rad om rovdjur sedan 80-talet samtidigt som jag spände ögonen i honom.

Han rodnade en smula, tittade på klockan, bort mot talarstolen.

– Du, vi får ta det där en annan gång, måste förbereda mig lite.

”En annan gång”, tänkte jag. Det är vad de hoppas på. Att det skall komma en annan gång, eller någon annans gång, kanske. Att någon annan får ta över bollen, rovdjursbollen.

Som rullar, blir större, krossar allt i sin väg.

Det sluttande planet är långt. Vi befinner oss halvvägs.

Alla blundar, hör inget, säger inget.

6 comments
  1. Peo said:

    Välskrivet som vanligt, och ytterst tänkvärt.
    Dock tycker jag att dagspressens redaktioner börjar vakna och inse att naturen inte riktigt gör som människan vill, långt ifrån alla redaktioner, men det blir fler och fler redaktioner.

  2. Anna Eriksson said:

    Angående den utveckling som:
    När detta med varg i Sverige startade, så var det redan då, planlagt hur det skulle gå till!
    Det har inte ställts någon analys om påverkan på människor, djur eller näringsverksamhet.
    Ser vi till hur vargen påverkar dem som drabbas, så vill jag inte önska min värste ovän något liknande.
    Ser vi till vad det läggs resurser i arbetsinsatser och ekonomi på något som det inte finns någon fastställd plan för,
    så är det en skrämmande framtid vi står inför.
    Nu är det så att det är genetiskt viktiga eller oviktiga vargar som nämns!!

    Det kan nästan jämföras med ambassadpersonal från annat land,
    Det går inte under svensk lag, utan har politisk immunitet, likt de vargar som är viktigare en andra, i genetikens namn.

    Det bör genast redovisas den faktiska kostnaden som vargen har på den offentliga samhälls ekonomin.
    sedan så ska det göras en undersökning om vad den breda allmänheten säger i frågan, de som är för varg,
    kan erbjudas att ange det på deklarations blanketten.

    Det bör även ställas en budget för de allmänna kostnaderna, i denna av myndigheterna hanterade frågan.

    Socialministern bör även informera sig om vilken påverkan vargen har på boende i områden där vargen finns,
    allt detta för att belysa vad som är vargens påverkan på oss svenskar som ska leva med dessa viktiga vargar.

    • Det var en diger önskelista men alla delar är att betrakta som nödvändiga.

  3. Sverige kommer alltid att se sig själv som världsledande i allt, och nu även varg tydligen, men säg mig….vi har väl inget omedelbart behov av varg i Sverige?

    • Nej, det har jag svårt att tro då vi trots allt klarat oss utmärkt utan – ingen skada skedd. Men ”att känns sig bekräftad” är ett ständigt eftertraktat tillstånd. Särskilt bland de med ideologiska böjelser.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: