Fram med plånboken Svenska Rovdjursföreningen

När jakträttsinnehavare och markägare tillfrågas om de vill ha nya vargvalpar på sin mark säger de nej och Naturvårdsverket står med en kasse valpar utan biotop. Miljöorganisationerna har möjlighet att agera men gör intet.

Att miljöorganisationernas fotfolk, aktivisterna inte själva ägde mark i tillräcklig omfattning för att sörja för den ”genetiska förstärkningen” var väl väntat. En balkong i Farsta, Eskilstuna eller Malmö räcker inte långt. Så idén om att själv träda in som räddaren i nöden föll liksom på den detaljen.

Med moderorganisationerna Svenska Rovdjursföreningen, Djurens Rätt, Svenska Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden Sverige och Djurrättsalliansen är det dock lite annorlunda. De verkar ha outsinliga medel, åtminstone när det kommer till att överklaga beslut om i stort sett allt som rör varg i Sverige. Kassorna fylls ständigt på av Thailandsresenärer med dåligt miljösamvete som tänker sig att en hundring eller två till Världsnaturfonden kan väl rädda en och annan jättepanda eller isbjörn.

Här kan man fråga sig om det inte vore en riktigt bra idé om dessa organisationer istället arrenderade ett vargrevir och lät alla markägare gå skadelösa ur processen med varg. Det är inte bara strålande ur vargens perspektiv utan skulle samtidigt visa på lite god vilja från nämnda organisationer. Att göra något positivt istället för att bara ställa till med djävulskap för landets länsstyrelser och jurister.

Jag kan göra en enkel kostnadskalkyl till er så slipper ni det arbetet. Ni behöver helt enkelt bara fatta beslutet, hitta marken, ringa markägarna och fråga om ni får arrendera. Betalar ni bra så blir det säkert inga problem.

Ett vargrevir om 70 000 hektar vore väl lämpligt som en början. Arrendet, för att vara konkurrenskraftigt och attraktivt för markägaren bör inte understiga 100 kronor per hektar och år. Det blir då en total arrendekostnad om 7 000 000, sju miljoner kronor per år. Av dessa är 1,4 miljoner kronor moms så de går i viss mån tillbaka till staten.

Tillsammans har dessa organisationer åtminstone 20 000 medlemmar. Förmodligen är många av dem medlemmar i flera av organisationerna men vi räknar med att det är någon stans i häradet av detta antal.

Det blir 350 kronor per medlem och år.

En sådan liten kostnad för att se till att väldigt aktivt främja den ”biologiska mångfalden” eller vad ni nu vill kalla projektet, måste  vara fullkomligt rimlig för era medlemmar.

Enligt egen propaganda lär det inte heller vara särskilt svårt att tjäna in dessa 7 miljoner på rovdjursturism i reviret vilket sammantaget gör att affären under alla omständigheter bör genomföras.

Kalla till sammanträde, fatta beslutet och agera!

Vargaktivister utan mark

En helt unik möjlighet att fysiskt, personligt och verkligen handgripligt hjälpa frilevande varg i Sverige har dykt upp. Men ingen aktivist syns till och Naturvårdsverket ser sig tvungna att gå ut med en öppen vädjan om gratis mark till djurparkernas vargvalpar.

Som det alltid sagts om pengar, att det är förbannat enkelt att fatta beslut om och göra av med andras pengar, har det också varit med vargen. Det är enkelt att enligt idén om ”naturen som allas egendom”, säga sig vara för frilevande varg i Sveriges mest tätbefolkade område. Det låter förbaskat mysigt, att liksom bara tillåta att naturen gör som naturen mytomspunnet sägs göra – balansera och bara vara.

Men det verkar som om vargaktivisterna inte bara saknar förståelse för vad som är natur och hur den skapats, de verkar faktiskt också vara helt utan natur. De framstår som om de varken äger skog, åker, betesmark eller impediment.

Hur skall man annars tolka att ingen formligen kastar sig på telefonen och ringer till Naturvårdsverket och anmäler sitt intresse för nya ulliga, gulliga vargvalpar av prima genetiskt material? Lyssnar man till debatten, är var och varannan vargaktivist skogsbo, fåruppfödare, jägare (fast en alldeles speciell sort), biolog och naturälskare.

Var är de nu?

Hade jag varit patologisk förespråkare av varg, likt aktivisterna, hade jag skyndsamt upplåtit min mark till detta ändamål. Kan ni bergripa vilken status jag skulle fått inom aktivistkåren! Altruister som Gandhi och Dalai Lama hade framstått som egoister jämfört denna insats för jordens mest framgångsrika rovdjur.

Att missa en sådan chans kan inte ens den mest trögtänkta vargaktivisten göra.

Såvida, de inte saknar just den där lilla detaljen – natur.