En vargaktivist söker tröst

Att förändras är naturligt, faktiskt det mest naturliga som finns. Att göra en smörkniv av en träbit är enkelt. Att ändra en människas upplevda verklighet och sanning är svårt, oftast omöjligt.

Så här års är det ganska lugnt på arbetsfronten för en lantbrukare. När vårsådden är avklarad, delar av vallskörden ligger i plansilon och djuren underhåller sig själva på betet kan man ägna sig åt lite materialvård, dricka kaffe på verandan och bara titta ut över det gröna.

Just under kaffestunden ringer telefonen. Ett storstadsnummer jag inte känner till tecknar ut över displayen. Inget nummer som ser ut att komma från en telefonförsäljarcentral i alla fall vilket gör att jag svarar.

– Nu är du nöjd, va?

En kvinnoröst, smått bekant fast svår att placera hörs i telefonen. Att hon är upprörd går inte att ta miste på.

– Förlåt, vem talar jag med?

– Det är Josefin, vi träffades på en fest hos Rolf. Du åt kött och hade jävligt underliga idéer om naturen.

– Jaha…

Mer hinner jag inte få ur mig innan det dra igång på allvar. Bilden av den unga tjejen med kanske för hennes umgängeskrets fullt normala idéer om kött, grönsaker och jägare ramlade fram ur minnet samtidigt som hon öste på i andra ändan.

– och det skall du ha klart för dig att det är en jävla skillnad på tama vargar och vilda och att det som hände är helt unikt faktiskt, det är fortfarande 200 år sedan som någon blev dödad av varg i Sverige, det är det som gäller, förstår du?

Jag kommer inte ihåg allt hon hävde ur sig i den där första harangen men ungefär där tog det i alla fall stopp. Jag passade på medan hon hämtade andan.

– Jag kan för en ögonblick hoppa över den mest uppenbara frågan, nämligen den om varför du ringer till mig och istället bemöta ditt påstående om att jag skulle vara nöjd för att en människa fått sätta livet till. Det är jag självfallet inte, varje människa som dör är en tragedi. Somliga är naturligtvis mer tragiska än andra. En ung kvinna som i just det här fallet är särskilt besvärande.

Jag hör att hon fortfarande inte riktigt hämtat sig från sin urladdning vilket ger mig möjlighet att ställa motfrågan om varför hon ringer till mig.

– Ja, du hade jävligt starka åsikter om naturen, begrep inget om balans och så. Du bor ju dessutom på landet och om jag inte minns fel så dödade du djur för nöjes skull också, var jägare. Nu har det blivit häxjakt på vargar i alla tidningar och jag blir tokig på allt detta hat, varghat. Ni måste sluta nu, förstår du.

– Du ringer alltså till mig för att jag skulle vara varghatare, för att jag bor på landet?

– Just det. Ni får sluta nu med det där hatet. Det är inte modernt, fatta! Djur kan inte rå för vad de gör och de mår bäst av att man låter dem va ifred, särskilt vargar de vill va ifred.

– Jo, jag kommer ihåg dina idéer om att lämna naturen ifred. Jag har lite svårt att gå dig till mötes på den punkten. Mitt yrke som agronom bygger på att jag inte lämnar naturen ifred, att jag brukar den omsorgsfullt så att du och jag får mat på borden.

– Jag menar djuren, det är djuren ni måste lämna ifred. Särskilt de vilda djuren, skall ni ge fan i. De klara sig själv utan skjutgalna jägare efter sig hela dagarna.

– Du verkar inte gilla jägare?

– Nej, jag hatar jägare de sa jag till dig förut. De är inte riktigt kloka i huvudet men man blir sådan om man dödar djur för nöjes skull.

Jag har lärt mig att ibland är den bästa strategin att bara vara tyst, inte säga ett skvatt. Det kan vara mer förlösande än polemik och argumentation. Särskilt i situationer som denna. Efter en stunds tystnad lossnar det.

– Blev du arg nu? Jag menar inte att jag hatar dig eller så, men du måste förstå hur jag känner mig. Det är inte så lätt med allt det här hatet, jag förstår mig inte på det. Jag gör liksom allt man kan göra, äter inte kött och säger nej till jätteräkor och cyklar. Men alla bara hatar i alla fall. Har de inte sett filmerna om djuren, vackra, fina…

Här blir det en liten tystnad. Jag hör att hon gråter eller åtminstone är på väg att gråta. Jag hummar lite lätt för att hon skall förstå att jag finns kvar.

– Vad tror du hände där egentligen, hos vargarna, de var ju hennes vargar hur kunde de döda henne?

– Hennes vargar?

– Ja, hon hade ju fött upp dem med nappflaska och var liksom ledare för flocken, jag har själv varit där och sett det, hur hon ledde flocken.

– Kanske någon i flocken vill undersöka saken närmare, på vargvis så att säga, kolla om hon fortfarande var flockledare. Just det dagen var hon inte det och med djur kan det sluta illa när det vill undersöka rangordning.

– Eller så snubblade hon, det har jag läst. Och då kanske hon svimmade och så började det liksom. Hon kanske slog upp ett sår så att det kom lite blod, som med hajar du vet. Men mest handlar det nog om att det var tama vargar, de är farligare än vilda.

– Och de tror du på. Du tror inte det handlar om tid med vargar, exponering och oförmåga att läsa av situationen?

– Nej, som jag sa förut så är det 200 år som gäller. Där viker jag inte en tum. Experterna säger också det, 200 år.

– Utanför våra gränser handlar det bara om månader, tre för att vara mer exakt, sedan flera människor dödades av varg. Två i Kina och en i Georgien.

– Ja ha, men dom var säkert fattiga, eller så hade de rabies, vargarna alltså.

– Nej, vargarna var friska. Vad offrens ekonomi har med saken att göra begriper jag inte.

– Fattiga människor lever närmare vargar än rika. Lever man nära vargar, alltså i deras revir där dom var först är det klart att det kan hända grejer.

– Nu säger du emot dig själv, du säger att exponering har betydelse. Ekonomin kan vi lämna därhän. Hur skall du ha det, är tama vargar farligare än vilda eller handlar det även om exponering?

– Även då, kanske. Fast experterna har sagt att det inte kan hända i Sverige med vilda vargar.

– Rent statistiskt leder de vilda vargarna farlighetsligan i år med åtminstone 3 mot 1.

– Fan ta dig, fattar du inte att vi pratar om svenska vargar. Vi lever i Sverige och inte i Kina, eller hur?

– Men det är samma vargras. Finns ingen särskild svensk varg mig veterligen.

– Nu blir det för mycket varghat för mig, jag orkar inte lyssna längre. Fatta att vargen är det finaste som finns, så är det bara. Jag förstår inte hur du kan hata ett djur så mycket som du gör. Dessutom var de här först, före dig och din agronomiska värld.

– Jag har faktiskt inte uttryckt ordet hat någon gång under det är samtalet. Det är bara du faktiskt. Får jag fråga var du kommer ifrån, jag hör en viss dialekt.

– Hudiksvall. Jag flyttade till Göteborg för 4 år sedan.

– Vad säger Göteborgarna om det, de som var där först?

– Va, fan har det med saken att göra?

– Om att vara först, det verkar vara viktigt för dig. Vad gäller vargarna och människan är de mest betrodda rönen att de kom ungefär samtidigt till Sverige, när isen drog sig tillbaka. Men, men, det börjar dra ihop sig för mig här och jag behöver ut och ofreda naturen en smula med min traktor om det skall bli någon mat på bordet i kväll. Dessutom måste jag vara först på plats till rapsen innan rapsbaggarna kommer och tar dem ifrån mig.

–  Du är för mycket, vet du det, du borde sluta äta kött. Det hjälper, kolla på mig.

Hon får sista ordet i och med det. Jag inser att det aldrig kommer bli någon smörkniv av den träbiten. Att rubba en tro, en ekoreligion i en sekulariserad tid där de vilsna blir fler och de jordfasta färre är inget som görs i en handvändning.

Inte ens av en känslig jordbrukarnäve.

• aktivister
• naturen
• planeten