Mitt liv som jakthund

De är flera som river ur min kropp, minst två, kanske tre. Svårt att avgöra när man är i underläge men alla sinnen säger att det är över nu – mitt liv som jakthund.

Min näsa hade redan berättat att det började bli tid för jakt. Den tvåbente flockmedlemmen hade ställt fram ryggsäcken, ordnat med sina gröna kläder, smort in sina extratassar och fixat med den märkliga pinnen av metall. Han hade också låtit på ett annat vis när han pratat med andra – gladare, piggare och med illa dold förväntan i rösten.

Lukterna och husses beteende var alltför bekant för mig. Bekanta och förknippade med den tid på året då jag står i centrum, när jag får springa fritt och göra det jag är bäst på – jaga.

Sommaren är en pina för mig. Milslånga oändligt tråkiga promenader efter grusvägar ständigt kopplad och fråntagen friheten att själv utforska omgivningen. Hur långt husse än väljer att gå med mig, blir jag aldrig riktigt nöjd eller trött – jag är en utomordentligt vältränad och intelligent individ som kräver mer än de fyrbenta artfränder jag sett bäras runt i handväskor – jag är en jakthund.

Nå, vem är jag då?

Jag är Schillerstövaren Tilde, Sveriges äldsta hundras. Med svart mantel, bruna slanka ben och pigga ögon lämnar jag få oberörda. Bruno Liljefors har målat mina anfäder med sin karakteristiska penselföring och känsla för natur. Vi, Schillerstövarna kunde ha varit Sveriges nationalras om inte vår skapare, Per Schiller varit av för enkel börd. Platsen vigdes i stället till Hamiltonstövaren som togs fram av Greve A.P. Hamilton.

Det är förfärligt länge sedan allt det där. Vi är färre nu än vi brukade vara. Ja, inte bara vi schillrar utan också andra jakthundar. Jag har mött dem alla faktiskt och jag har märkt att något förändrats – stiliga, fullt friska och väldoftande fyrbenta vänner har plötsligt försvunnit. Deras tvåbenta flockmedlem har däremot dykt upp i bland men doften av min artfrände har varit oroväckande svag, så svag att jag förstått att de inte längre finns.

Men, jag skall inte ligga här och grubbla över tider som varit. Solen har precis tittat upp, det spelas en melodi från husses sovplats. Dags att göra sig redo för dagens äventyr.

Det är nionde året vi gör det här tillsammans. Jag vet precis vad som gäller, vilka förväntningarna är, hur samtalet går och hur haren skall överlistas. Jag vet också att det är svårt så här i början på säsongen, undervegetationen gör att doftspåren blir diffusa, ljudbilden inte helt pålitlig och jag får ständigt gräsfrön i ögonen.

Men, det är en del av tjusningen. Haren och emellanåt någon räv har alltid övertaget eftersom de är uppväxta i biotopen, följer dess skiftningar över tiden och vet vilken väg som är snabbast, som lurar mig, gör att jag kommer efter.

Om jag springer för snabbt eller skäller för skarp försvinner räven under mark och med det är jakten över för min del. Med räven gäller det att springa lagom fort och skälla lite lekfullt, så att han vill vara med på noterna. Att följa honom är inte svårt jämfört haren. Herr och fru räv avger minst sagt tydliga doftspår och deras trixande lurar sällan mig. De kan hoppa över bäckar och upp på stora stenar men förr eller senare avslöjar jag deras krumbukter och kan återta min musik och mitt spänstiga steg.

Haren däremot är svårare, han luktar knappt, springer bakåt och gör avhopp som kan få den mest rutinerade stövaren att tappa koncepten. Men, jag som varit med så många år vet hur jösse skall drivas.

Bilen bromsar in. Jag vet att vi är framme, inte för att bilen stannat utan för att jag redan känt dofterna av jaktmarken. Bredvid mig i bakluckan ligger vedträn. Husse och hans vän gör alltid upp eld när jag jagar.

Husse tar ömsint mitt huvud i sina båda händer, tittar djupt in i mina ögon och pratar med varm röst om dagens jakt – det är premiär för året.

Han stryker kopplet, klappar mig lätt på sidan och manar bekant.

– Ja, gå’ta haren!

Jag springer uppåt längs slänten mot skogsbrynet, där ungskogen tar vid. Det rinner en liten bäck där. Gräset och örterna är givna betesplatser för haren och ungskogen bjuder på skydd från rovfåglar och rävar. Här brukar det finnas spår av hare.

Jag andas in hela omgivningen samtidigt som jag förflyttar mig, känner av hur terrängen väljer min väg genom marken. En aldrig så liten nyans av hare kan skönjas i mossan. Jag stannar upp och samlar på mig information om haren – den var här för en stund sedan.

Nu börjar pusslet.

Harar hoppar 2000 skutt per natt. Har jag otur är jag alldeles i början av den hoppserien och då tar det lång tid innan jag finner hans gömställe. I bland har jag tur och kommer in mot slutet. Då är det inte långt till han är på benen.

Jag är varm i kroppen nu efter dryga timmens arbete. Värmen gör vittringen osäker men jag är utvilad och koncentrerad. Maximalt fokus på harens nattliga eskapader, jag reder ut dem en efter en. Skillnaderna är små men min näsa känner dem och min hjärna vet hur de skall sorteras – nytt, gammalt, annan hare, tjäder och en sork.

En ny doft dyker upp – en skarp doft av rovdjur.

Mer hinner jag inte uppfatta innan jag vräks omkull i mossan. Jag skriker rakt ut i förvåning och rädsla samtidigt som jag känner en brinnande smärta från ljumskarna, magen. De är fler som river i mig och de är stora, mer än dubbelt så stora som jag. Jag kan inte skrika mer, en av dem slår sina käftar över min hals.

Det här är ingen lek, trycket över halsen är på allvar – jag står på matsedeln.

Jag var stark, vacker och fulländad. Jag var min tvåbente flockmedlems bäste vän, en del av hans liv. Vi hade oändligt många minnen tillsammans – han, jag, hararna och skogen.

Jag var jakthunden Tilde. Jag blev nio år.

47 comments
  1. Lena Riheim said:

    Enastående!! Otroligt!!

    • hva er enestående, fin story og den rørte meg også, men blir litt forbannet av å høre at folk slipper ei bikkje med 15- 20 cm lange bein i ulve land, den har jo ikke sjans. Man vet det er ulv der ute, men velger å ofre hunden alikevel. Du hadde vel ikke slippt ungene rundt i byen nattestid hvis du visste det var voldtektsmenn løs, men en lykkelig uvitende jakthund blir noe annet??

      • Intressant att du likställer vargen med sexförbrytare av det grövre slaget. Så lät det nämligen inte förr. Då var det en skygg figur som skulle göra under med naturen och låta oss människor vara i fred.

        För övrigt har du fel om benlängden på schillern – 45 centimeter är inom det normala. Som om det nu skulle spela någon roll mot en eller flera vargar. Du vet bevisligen inte hur de jagar och vilken kapacitet de förfogar över.

        Älgar med meterlånga ben plockas i parti och minut. Det kanske ger dig en ledtråd om vad för slags predator vi pratar om.

    • Hans Åberg Vallbyn 11 79026 ENVIKEN. said:

      Det var vackert skrivet, jag blir rörd av historien,att inte alla älskar hundar vet vi, dom personerna är inget att lyssna till.Vi har klarat oss utan vargar i 100 år och skulle göra det i fortsättningen också.Tryggheten är borta för oss jägare och bönder med flera.

  2. johnny said:

    Tragiskt, man blir ledsen i själen..

  3. Ia Nyberg said:

    Tårarna rinner…. Tragiskt men ack så sant tyvärr!!

  4. Benny said:

    Otroligt gripande läsning. Fick en klump i magen…

  5. Det har kommit in en del kommentarer med det vanlig innehållet om ”vargen var här först”, ”människan får skylla sig själv efter att ha förstört naturen” och ”hade inte hänt om hunden va kopplad”.

    Naturbrukaren har kört dem genom foderkrossen och ut på gödselstacken.

    • Britt Marie said:

      Vem som är här eller där först eller sist, det är ointressant. Det är här och nu som gäller.

  6. Maja said:

    Naturbrukaren sköter foderkrossen utmärkt.

  7. Fredrik Närstrand said:

    Otroligt välformulerat, fint skrivet och med god ton om hur det var förr!
    Så otroligt tragiskt att det slutar som det gör för denne livskamrat.
    Kondoleanser till Tildes husse/matte som med all säkerhet har en stor tomhet i hemmet!

    • Tackar. Det är inte så svårt att formulera verkligheten. Svårigheten är att nå ut till dem som lever i en helt annan.

      • Frank said:

        Jag måste säga att jag lever i den andra verkligheten som du menar,men du nådde ut till MIG,iaf..😦

  8. Otroligt välskrivet och mycket gripande! Jag som varit emot vargjakt men detta sätter mitt motstånd i ett helt annat läge och i ett helt annat perspektiv!! Kan inte låta bli att fälla tårar och får mig att tänka tillbaka på min barndom då vi hade en Schillerstövare i familjen, en underbar hund och jag saknar Ajja fortfarande. Hennes liv slutade tyvärr av ett annat rovdjur, ett rovdjur i plåt och den arten heter bil. Hon hade sprungit från vägen in i skogen ca 200 meter på endast ett helt framben, de andra tre hade öppna benbrott. Jag var då 11 år gammal och var först på plats i skogen där hon låg, jag bar henne hem och hennes skri av smärta var olidligt att höra. Tyvärr fick hon inte avlivas snabbt nog pga försäkringsbolaget så hon fick lida i svåra smärtor i 4 timmar innan min pappa fick nog och avslutade hennes lidande med hjälp av bössan. Hennes smärtsamma skri och ropen på hjälp som lös ur hennes bruna ögon, kommer aldrig att lämna min näthinna. Styrkekramar till Tildes människofamilj!!!

    • Du får ursäkta mig att jag inte ögonblickligen tar till mig av ditt beröm utan i stället väljer att ifrågasätta din syn på omvärlden – på vilka grunder likställer du en bil med ett rovdjur?

      Försöker du att med någon form av statistisk fint få händelsen att framstå som en bland andra tragiska öden?

      I så fall har jag en nyhet för dig, håll i dig för här kommer den – bilen söker inte aktivt upp hunden för att döda och äta den.

      Där har du skillnaden. Förstå den.

      I går kväll togs en hund inne på en gård i Ockelbo. Ägarna var i närheten. Alldeles i närheten men vargen var hungrig, på jakt och visste att det fanns en liten hund på gården, ett enkelt byte för en viljestark och motiverad predator.

      Du kan läsa mer om skillnaden mellan bilar och vargar här. Naturbrukaren har redogjort för det tidigare.

      • Jag skrev ett svar men tydligen kom det inte fram, eller togs det bort.

        Självklart fattar jag att det är skillnad mellan en bil och en varg, men det jag råkade se, uppleva känna var ur ett barns ögon, och i dessa ögon var just bilen ett rovdjur/ett monster. Smärtan att förlora en familjemedlem, vilket våran hund var då hon levde med oss och inte satt inspärrad i en hundgård, är densamma oavsett hur!

        Men som du skriver, bilen söker inte upp hunden aktivt, sliter den i stycken och äter upp den. Men på våra jaktmarker var det inte första gången detta hände, vår andra hund ( en Hamilton ) råkade ut för samma öde. Därmed vart det slut med den typen av jakt och jakthundar för våran del. Som hundägare måste man också se till riskerna. Är det värt att fortsätta jaga med den stora risken att hunden omkommer? Här har nu även vildsvin dykt upp, vilket också orsakar hemska skador på våra hundar och i många fall med döden som utgång. Jag tänker inte dra igång någon statistik på detta då det knappast hjälper som tröst när man väl står där med en sargad/dödad hund.

        Mina frågor till dig är då: fanns vargflocken där sedan innan? Väntade de i flera månader på att det skulle dyka upp ett lätt byte som en jakthund är?

        Hur som hur är det hela otroligt tragiskt och finns det ett svar och en lösning till att folk ska kunna fortsätta att jaga med sina jakthundar? Jag är emot att ta bort vargen, MEN har full förståelse till de som önskar det motsatta, de som lever i detta rovdjurs närhet och effekterna av dess framfart.

        Det var inte min mening att trampa på en redan öm tå, men som sagt, jag fick en flashback och våran hund. som liksom Tilde, var ute i friheten, jagandes en sista gång..

  9. Lilla Loppan said:

    Till Sussissymfoni: Försäkringsbolag bestämmer knappast om du får eller inte får avliva hunden. Det beslutet tar man som ägare!

    Till Naturbrukaren: Beklagar djupt Tildes hastiga bortgång. Tårarna rann när jag läste hennes/din berättelse.
    Min ståndpunkt för övrigt hör inte hit!
    R.I.P Tilde!

    • Att inte alltid komma dragandes med sina åsikter är ett bevis på respekt.

      I vargfrågan har de som omhuldar vargen en osviklig förmåga att alltid ta sig rätten att ge sin bild av hur saker och ting egentligen ligger till.

      Detta oavsett kunskapsnivå.

      Att du gråter visar även på att du är en människa fylld av empati.

      Respekt och empati kommer man långt med.

    • Tyvärr Lilla Loppan, så var det så att pappa INTE fick avliva sin hund utan att ha ett opartiskt vittne! Detta vittne var inte alls lätt att få tag på, vilket orsakade en längre lidan för vår hund.

      På den tiden hade vi inte någon veterinär inom rimligt avstånd eller ett djursjukhus, men visst, det var min fars hund och hans beslut. Hade det varit min hund och jag varit i lämplig ålder, kunnat hantera ett vapen, så hade jag struntat i försäkringen och sett till att mitt djur sluppit lida onödigt länge!

  10. Rudy Stoner said:

    Frågan är om jag läst något mer berörande om jakthundar. Fulländad inlevelse! Hur stor var inte den skräck stackars Tilde måste känt när hon slets sönder levande. Hon hade oturen att vara född i en tid där fullständigt oempatiska vargaktivister förvrängt balansen i den svenska naturen. Må det illdådet straffa sig i framtiden.

  11. Maed01 said:

    Man får ont i magen när man läser detta, fantastiskt bra skrivet.
    Jag har själv 2 hundar och ibland blir ångesten lite för stor när man stryker av dem kopplet.
    Relationen mellan en jakthund och dess förare går inte att beskriva för de som aldrig jagat.
    Många tror att vi jägare jagar för att ”döda”. Riktigt så är inte fallet, jag med många, många fler sätter hundjobbet före själva avslutet.
    Jag beklagar sorgen för jag vet att den är enorm.

  12. Björn said:

    Vilken skildring! Bra skrivet! Det är farhågorna när man nu för tiden släpper sin älskade hund. Varje gång hoppas man att det inte dykt upp någon/några gråben till de marker där mina hundar jagar!

  13. marcus h said:

    Skicka texten till dom största tidningarna.

  14. Reblogged this on ersmark and commented:
    En stark skildring som förtjänar uppmärksamhet och eftertanke

  15. Erika said:

    Usch vad hemskt!😦 Jag hoppas att det aldrig kommer att hände min hund.

    Bra skrivet..

  16. anna said:

    Är inte så sugen på varg i skogen av flera anledningar samt att de sällan bara håller sig i skogen. Däremot ogillar jag att man framställer vargen som en ondskefull best. Den är bara ett rovdjur. Såg en dokumentär om vargar i Rumänien där det finns gott om dem på mindre yta än Sverige. Deras syn på varg är helt olik vår. Kanske för att de inte är lika bekväma😉 de vaktar nämligen sina betande djur hela dagar och anser att man är en dålig herde om man förlorar för många får till vargen. Tror inte svenska bönder skulle uppskatta den arbetsbördan, de skulle nog lägga ned och de få köttproducenter som skulle finnas kvar skulle få så höga produktionskostnader att svenskt kött i butik skulle vara lyxvara. Jag tycker det är ruskigt tråkigt och ledsamt för den enskilda hundägaren som förlorar sin hund till varg. Har sett vargar jaga och döda cayotes och det är ingen snabb eller vacker död då vargflocken sliter isär dem. Jag ser större problem med varg i Sverige än så. Nyligen hade de varg strykande vid en förskola.på grönland har de höga staket runt sina förskolor, inte för varg utan för en tam variant, grönlandshunden.

  17. Christopher Wilhelmsson said:

    Detta gör ont när man läser, vänner som har läst det har fått en helt annan syn på vargen.

  18. Mikaela said:

    Har läste denna förr men var tvungen läsa den igen, tycker den är så himla fin och mysig i början men sen när de 4-benta gråa helvetet kommer med blir jag bara ledsen och arg. Sånt får fan inte hända.. usch å fy! Beklagar sorgen och inget kan ersätta människans bästa vän!

  19. Linda-Marie said:

    Mycket fint skrivet!

  20. Rebecka said:

    Och detta är den tragiska anledningen till varför vi i min familj snart inte törs ha hundarna lösa längre, varken på promenaden eller under jakten…. Vi lever ju tydligen i ett samhälle där människan bestämmer allt men inte har någonting att säga till om, i varje fall inte vad det gäller rovdjurspolitiken. Beklagar verkligen sorgen efter en förlorad vän!

  21. Lisa said:

    Att förlora en familjemedlem (som hunden trots allt är) är oerhört smärtsamt. Men det tar inte bort det faktum att vargen är en naturlig del av de svenska skogarna. På samma sätt som vi går ut i skogen och jagar för att få mat på bordet går de ut och jagar för att slippa vara hungriga. Vad är det som säger att vi har rätt att döda alla vargar för att de råkar döda djur som vi bryr oss om? Vad är det som gör att människor på allvar tror sig ha rätten att äventyra ett helt ekosystem för att deras jakthund inte ska bli uppäten, eller för att deras får inte ska bli dödade? För faktum är att om man tar bort vargen helt har toppredatorn i ekosystemet försvunnit och för alla som har läst biologi (i alla fall på högre nivå) är det en ren självklarhet att hela ekosystemet riskerar att falla isär. Att utrota vargen i Sverige innebär inte bara att vargen försvinner, otroligt många andra arter riskerar även att försvinna då vargen håller schack på arterna under sig i näringskedjan. Om en art blir för vanlig attackerar vargen den oftare och då ges andra arter chansen att få växa till sig och skapa hållbara kolonier. Vi kan inte gå omkring och tro att vi är herre på täppan med enskild rätt att bestämma vilka arter som lever och dör. Om du som jägare väljer att ha en jakthund och släppa ut den i skogen där vargar vistas då har du gjort ett aktivt val. Ett val där du är väl medveten om det faktum att din hund riskerar att dö för att du ska få jaga. Jag säger inte att det är fel, snarare tvärtom, för hunden mår bäst av att få utföra det arbete den är framavlad för. Men du satte din hunds liv på spel för att få mat på bordet. Och du blev paff när det slutade med att det var vargar som slapp vara hungriga istället. Så sluta upp gott folk och smutskasta vargen, den lever bara på ren instinkt. Vargen är en av de absolut viktigaste arterna i de svenska ekosystemen och vi måste börja ta bättre hand om den.

    • Lisa, du är felinformerad om det mesta faktiskt.

      1. Ett ekosystem utan varg riskerar inte att ”falla isär”. Det är en uppfattning utan stöd i svenska förutsättningar. Plocka fram en rapport som stödjer att du har rätt. Det blir ett svårt uppdrag som du kommer gå bet på. Däremot finns rapporter som säger motsatsen (Mech 2012, Wikenros 2012)

      2. Att ta bort vargen utrotar inga andra arter. Återigen har du fel och du kommer inte att kunna bevisa att du har rätt. Svensk natur har klarat sig utmärkt, ja rent förträffligt utan varg i 150 år vilket Olof Liberg konstaterade i Sverige Radio Oddasat. Vargen är politik och inte biologi.

      3. Ingen släpper en jakthund om man vet att det finns varg i närheten. Ditt påstående saknar helt grund och är mer ett uttryck av skuldöverföring, normal härskarteknik.

      Om du kommer dragandes med någon rapport från amerikanska nationalparker för att styrka dina påståenden har du helt enkelt inte hängt med i utvecklingen. Vad beträffar den eftertraktade ”biologiska mångfalden” har till och med Naturvårdsverket kommit fram till att vargen inte gav de resultat man en gång i tiden trodde.

      Läs på, läs på lite till och försök förstå. David Mech artikel från 2012 om varg och kaskadeffekter rekommenderas.

    • Lukas said:

      Man äventyrar inte alls ekosystemet, det finns till och med bevis på det. Vargen var utrotad 1813-1980 och ingen tog skada av det. Jägarna skötte istället vargarnas roll, och dessutom på ett bättre sätt med en kontrollerad och etisk avskjutning, och det gör det fortfarande. Jägarna skjuter oftast bort djuren som är svaga och har dålig genetik med syfte på att skapa en frisk och lagom stor population. De hjälper också viltet genom att utfodra det under tuffa vintrar och hålla nere predator-stammarna på en lagom nivå. Det kallas viltvård. Som det är i dagens läge kan det inte fortsätta. Vargen är inte alls lika noga med vad den äter och bedriver inte direkt viltvård. Vi hade klarat att ha samma antal vargar i landet om reviren var utspridda, men nu är de koncentrerade på en femtedel av Sveriges yta där det i stort sett inte finns några jaktbara stammar av klövvilt på de ställen där vargen har härjat. Det är istället du som måste läsa ekologi. Människan är en toppredator, det glömde du. Det svenska ekosystemet har ingen nytta av vargen. De enda ställena där vi har nytta av varg är där det inte bor några jagande människor. Människan sköter toppredator-rollen bättre än vargen gör, det är bara att inse. Jag anser dock att vargen har rätt att finnas, men i begränsad mängd och på ställen där det inte finns människor samtidigt som vargarna, t.ex. i Sibirien eller öde delar av Kanada och Alaska. Där är det faktiskt bra att ha dem, där kontrollerar de viltpopulationerna på ett ganska bra sätt, dock inte bättre än vad människan gör. Det jag skrivit är ”ekologi på hög nivå”, man måste tänka logiskt och ha konkreta bevis, vilket du glömde. Hoppas att du har lärt dig en läxa.

      M.v.h.

  22. Benneth Thyr said:

    Snälla du..Kan du inte få denna historia presenterad i en av dagstidningarna? Aftonbladet eller Expressen?

    Det är riktigt bra skrivet. Jag tror historier som dessa kan ändra synen hos den vanliga opinionen. Vargkramarna kommer vi inte åt. Men hur många ä dom?…..

    Det är befolkningen som ska beröras, opinionen vändas….

    Tack…

  23. Peo said:

    Vansinnigt bra skrivet och berättelsen grep verkligen tag i mig och tårarna trillar nedför mina kinder. Måtte jag och mina hundar slippa uppleva ett liknande slut på en jaktdag.

  24. Marie Hedhman said:

    För ca 10-15 år sedan så förnekades det att det fanns varg i Bohuslän/Dalsland trots många påstådda möten med varg t.o.m. inne i byarna. Länsstyrelsen (eller ev. landstinget) i Västra Götaland tryckte en stor upplaga med en broschyr ”Hur ska man agerar om man möter varg”. Den skulle distribueras till samtliga hushåll på landsbygden. Men så kom de på att de kan inte göra det och samtidigt förneka att det finns varg och definitivt inte att det är något problem. Trots att det förnekades hittades en död varg mitt inne i vår by?!?! Vår by är inte så jättestor, ca 400 hushåll, affär, skola osv. men det är skrämmande att vargen, som inte fanns, ändå var inne i byn. Skämten kom, ”vargen som inte finns här låg död….”. Resultatet blev i alla fall att de flesta häromkring inte litar på myndigheterna om var det finns varg, tror det finns många många fler än de erkänner.
    I Sverige hade man fått bort vargen innan, det var ok för oss att bo på landet, ha djur stängslade osv. Hur kan man då komma på nu 150 år senare att människan inte har rätt att bestämma vilka arter som ska leva i vår fauna, det är ju precis det som görs nu, vargen har inte överlevt så nu måste vi plantera ut en massa vargar så som det var förr! Samma människor tycker jag skall sluta använda el och en massa andra saker som förstör vår natur, för så var det för 150 år sedan.
    När nu vargen stryker omkring i våra bygder, även inne i mindre byar, (närmar de sig Stockholm eller andra städer så bedövas de och flyttas!!!) och myndigheterna dessutom håller tyst med problemet så är det jättebra att du orkar skriva denna fantastiska berättelse om din jakthund. Tack för det och hoppas att fler får upp ögonen för ett, för oss på landsbygden, jättestort problem. Sent (kanske för sent) skall de andra vakna!

  25. Daniel Östlund said:

    Jag väntar med spänning på uppföljaren till texten; ”Mitt liv som Älg” borde vara en än mer gripande skildring ur perspektivet från den som inte vet varför den blir jagad över huvudtaget. För att inte tala om en omdebatterade och högst politiskt inkorrekta barnberättelsen ”Mitt liv som Älgkalv” där förorden skrivits av kon som bevittnat skjutningen av två av sina barn…

    • Det finns två möjliga varianter på ”Mitt liv som älg”, är det den med varg eller utan du vill att jag skall skriva?

      Den med varg är nämligen alldeles förfärlig. Långa utdragna dödskamper, sårfeber och jakter som sträcker sig över flera dagar. En ständig flykt alla dagar om året och tillfällen där dödsögonblicket inträder långt, långt efter det att vargarna börjat äta på älgen.

      Den utan varg är enkel. Älgen äter, kalvar och tar det lugnt i största allmänhet. I oktober rycker det plötsligt till lite i sidan, blodtrycket faller, allt blir svart och livet är plötsligt över.

  26. Kaninuppfödare - med frigående kaniner, i sin naturliga miljö! said:

    Duvhöken åt fyra av mina kaniner levande – medan de skrek hjärtskärande. Hjälp mig att utrota duvhöken!!!!!

    • Utrota låter lite i överkant. Hör av dig till länsstyrelsen och begär skyddsjakt.

  27. gråter när jag läser detta …. min gubbe jagar hare , vi har en ung stövare som han jagar med , varje gång han åker ut med honom , (som är min go´gris) , så är jag orolig ,.nu har vi inte något etablerat vargrevir här (än). men skulle det bli ,så skulle jag själv skjuta ihjäl varg-helvetet , licens eller ej …. rör han min hund , så röööör jag honom…….

    med bössa !!!!!

  28. blir så förbannad så blodtrycket stiger till omätliga nivåer , höra av sej till länsstyrelsen !!!! vad ända in i glödheta , helt tom i bollen eller ??????? dom har väl för faaan aldrig hjälp en jägare , snarare stjälp !

  29. Christer. Olsson said:

    Jag delar din sorg. Sånt där ska inte få hända. MVH. Fågelhundsägare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: