Hållbarhet som dogm

Bland politiker, journalister och förståsigpåare sjungs en grön hymn, sången om långsiktighet och minimal miljöpåverkan som lär föra oss mot en hållbar framtid. Naturbrukaren synar denna moderna floskel.

Knappt ett reklamblad, gratismagasin, tv-program eller tidning undgår att på åtminstone en plats prata om hållbarhet. Och att vi måste sluta vara så förbannat ohållbara. Om vi skall ha några som helst chanser att leva längre än till morgondagen måste vi ställa om genast. Eller, ja, helst är det någon annan som skall ställa om, någon som är en större miljöbov än de som ofta pratar om hållbarheten.

Såg ett förträffligt program om Planned Obsolescense, ett begrepp som i realiteten bestämmer när din bläckstråleskrivare skall dö, sluta funger. För det har du säkert märkt att den gör, helt plötsligt utan riktig anledning bara lägger av.

Det började med glödlampan som i sina första trevande versioner lyste oväntat hållbart och länge. Tillverkarna förstod att affärscykeln skulle bli ansträngande lång om lamporna höll fler år en möjligtvis ett. Man kom överens genom att bilda en kartell som delade ut saftiga böter till de som inte höll sig inom ramen för de 1500 timmarna brinntid man kommit överens om.

Det här känner man till och har känt till länge. Hållbart? Nej.

Jag tänker på det när politiker rabblar sina mantra om hållbarhet och långsiktighet. Om de menar allvar, kan de då inte gå till lampfabrikerna och säga att nu får det vara nog, nu gör ni lampor som håller i flera år. Tekniken finns bevisligen.

Vad som saknas är politiskt mod då äkta hållbarhet översätts i färre arbetstillfällen. Och det är det ingen politiker som vill åstadkomma. Det blir enkelbiljett från köttgrytor, tv-soffor och nobelfester.

Nej, istället förväntas vi konsumera oss ur problemet genom att välja exempelvis tvättmaskiner med eko-etiketter och lövornamentik över hela instrumentpanelen. Maskiner som tvättar så skonsamt och energisnålt att det knappt märks. Att de sedan håller i färre år än väntat är det ingen som bryr sig om. Den hade ju grön märkning, en svan eller groda, kotte eller fisk. Och certifierad var den också.

Men höll, det gjorde den inte.

Jag har en assistent tillverkade på 50-talet och tung som ett bojankare. Den rackarn knådar fortfarande deg, maler kött och stånkar korv. Tillverkad i Sverige på den tiden då man fortfarande begrep sig på kvalitet och hållfasthet. Vad som skedde med den tillverkningen vet vi nog alla. Den flyttade ut och blev globaliserad samtidigt som vi då naturligtvis slapp den industriella miljöpåverkan.

I retur får vi billiga produkter som väsnas mycket och åstadkommer lite. Och går sönder.

Men, gröna det är vi. Åtminstone på hemmaplan.

Vi dricker eko-kaffe från rättvisemärkta, miljöcertifierade, lyckligt grinande colombianer samtidigt som vi köper några utsläppsrätter för att miljökompensera den senaste Thailandsresan. Vi är så skönt gröna och medvetna, oantastliga och hållbara.

Hållbarhetsdogmen är en ihålig lögn som blivit ett säljargument. Att inte konsumera är hållbarhet på riktigt men det översätts i en situation som ingen vill eller kan hantera. Hur skulle det se ut om vi ägnade dagarna åt att odla hållbara morötter i trädgården istället för att åka till närmaste köpladecenter och konsumera eko-prylar. Det skulle se annorlunda ut, väldigt annorlunda.

Men det skulle vara äkta hållbarhet och inte en floskel. Det skulle göra skillnad men vara besvärligare än att släcka lampan en timme och låtsas bry sig om miljön. Riktig hållbarhet är nämligen besvärlig och går inte att köpa för pengar utan översätts i hårt manuellt arbete, sparsamhet, planering och flit.

Inte mitt mest hållbara inlägg men kanske manar det till eftertanke nästa gång ni glor på en lövformad etikett som utlovar en grönare framtid, eller vad det nu är de lovar.

5 comments
  1. mats said:

    Spot on! Så rätt, så rätt. Att du bara har mage att vara så politiskt inkorrekt!😉

    • Det är en av ”löneförmåner” man har som oberoende skribent och tjurig lantbrukare.

  2. Även om du för en gångs skull slirar vid sidan av rovdjurspolitiken är detta mycket tänkvärda ord, och helt i linje med mina egna tankar i ett land där vi köper prylar som oftast går sönder innan man fått ur dem ur sitt miljövänliga? emballage…

    • Så ”vid sidan av” är det faktiskt inte. Sången, den om det gröna sköna kommer från samma håll som vargylet. Det är i sig en smått otrolig paradox faktiskt. Inget är mer ohållbart och kortsiktigt än att släppa in rovdjuren i skafferiet. Särskilt inte när det tagit typ 100 år att fylla.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: