Balans vid regnbågens slut

Hade jag fått en krona för varje gång jag läst om hur fint naturen klarar sig själv och att det enda som behövs är egentligen en drös vargar så blir allt toppen, ja då hade jag aldrig behövt sätta plogen i backen igen.

Garanterat, absolut är idén om ”naturen i balans med hjälp av rovdjur” den mest idealiserade, mest spridda och samtidigt det sämst underbyggda argumentet för vargens varande i det svenska kulturlandskapet, någonsin. Till saken hör att det aldrig beskrivs i detalj hur ”balansen” fungerar utan det förväntas du som läsare begripa att så bara är fallet, att det blir balans.

Ungefär som att näst gud sitter påven och mellan dem är det fin, fin balans. Fast kanske inte lika fin balans som mellan Dalai Lama, den tibetanska buddhismen och all levande materia i universum.

Så fint kan det nästan aldrig bli.

Men, man kommer bra nära bara man får in ett par vargar i naturen. För de ser till att det inte blir för många älgar och dödar bara vad de behöver och väljer med sådan precision ut de svagaste individerna att de övriga älgarna hörs applådera av lycka över den genetiska rensningen.

Man blir nästan lite rörd över hur fint det balanserar. Som ett avancerat cirkusnummer med cyklar, lindansare, pukor och trumpeter, helt utan domptör, den förhatliga människan som bara förstör, utnyttjar och våldför sig på naturen. Fast mest på vargarna. Eller hur det nu var.

En jägarmässig avskjutning där kalv skjuts före ko, där det totala antalet älgar som skall skjutas inom området är en överenskommelse mellan markägare, jakträttsinnehavare och andra berörda kan aldrig vara lika härlig och balanserad som vad några vargar kan åstadkomma.

Vad markägare och övriga bestämmer och uträttar kan på sin höjd sammanfattas som kapitalistisk toppstyrning, naturvåldtäkt och allmänt snedseglande i naturens sköte.

Släpp naturen fri, det är vår!

För den tänkande delen av publiken framstår naturligtvis idén som befängd. Naturen, växt som djur agerar utifrån Darwins principer alla dagar i veckan. Med undantag för någon förvirrad symbiotisk pilotfisk eller annan icke omnämnd cellklump är naturens gång obalanserat enkel.

Starkast vinner.

Maskrosen, kvickroten, tisteln och vargen har alla samma mål i sikte. Att bli så många som möjligt så länge biotopen tillåter. Vargen är inte mer beskaffad än tisteln när det kommer till planering. Den förökar sig till den dag omgivningen sätter stopp. När jorden tar slut och betongen tar vid. När maten tar slut och svälten tar vid.

Det är så naturen balanserar.

Med svält, sjukdomar och predation kastas populationer upp och ner i en berg-och-dalbana utan slut. Ett ekologins Liseberg utan sockervadd där alla barnen gråter.

Att leva nära eller mitt i den förvaltningsmodellen vore som att leva i det bortklippta materialet från alla världens naturfilmer.

Förskräckligt och omöjligt, fast då och då i HD.

2 comments
  1. Hopsan Naturbrukaren!

    Här blev det visst lite galet ändå.

    ”En jägarmässig avskjutning där ko skjuts före kalv, där det totala antalet älgar som skall skjutas inom området är en överenskommelse mellan markägare, jakträttsinnehavare och andra berörda kan aldrig vara lika härlig och balanserad som vad några vargar kan åstadkomma.”

    Ko före kalv är idag ”dödssynd”. Men förr i tiden gjorde man så. Min far fick böta 50 kr för att han sköt en kalv på 50-talet. Du menar säkert kalv före kon.

    Men allt kan ändras. Nu tycks det vara bra att ha varg i markerna också. Men då ryker ju både ko och kalv.

    • Uppmärksamt och naturligtvis helt korrekt. Får skylla på brådskan, ivern och svadan. Rättat är det i alla fall.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: