Det är dags att ge tillbaka lite till naturen

Såhär i juletider kunde jag inte undvika att tänka på ytterligare ett av dessa förvirrade argument vargaktivister brukar använda till vargens försvar – nämligen den om att vi skall ge tillbaka det vi tagit från naturen.

Inte vid något endaste tillfälle då jag ramlat över kommentarer som avhandlat att det minsann är dags att ge tillbaka lite till naturen,har det handlat om egen generositet utan om förväntad sådan av andra. Aldrig någonsin har jag sett en rovdjursfetiscist skriva;

-Jag tänkte ge tillbaka mina akvariefiskar till naturen. Mälaren får bli deras hem för där trivs de bäst.

När scalarer och ciklider så blir gäddmat i Mälarens grumliga vatten kunde man kanske ha hoppats på att de då skulle stämma upp i en liten hymn över hur fint naturen skötte sig själv.

Men, det kommer inte att hända. De har alldeles säkert invändningar.

Nej, det är som så att det alltid är andra som förväntas vara generösa med sina tillgångar. Råkar du äga skog och mark är det bara att öppna portarna för allsköns rovdjur och den efterföljande anstormningen av spårare, kramare och naturturister.  Det är nämligen aktivistens lag att betrakta naturen som väsen, som en sinnebild och inte som en ägodel.

Det är egoistiskt, omodernt och inte alls förenligt med den indianbildsamlande naturromantikernas världsbild – den där vargar ylande avtecknar sig i månens ljus medan de själva klär sig i höftskynken, dricker grönt te och bara älskar den självreglerande naturen.

Naturbrukaren är inte direkt snål men har stora problem med själva urvalsprocessen. Exakt vilka delar av naturen är det vi skall ge tillbaka?

Varför stanna vid skogen, marken, myrarna och åsarna?

Varför inte löpa linan ut så att vi alla kan uppnå detta nirvana av givmildhet inför naturguden.

Låt stadens betong malas ned och återgå till urbergets inre. Hör ni inte hur mysigt och fulländat det låter? Ser ni inte vilken kraftfull aktion som står framför er när ni går man ur huse med lämplig trämöbel för att bära dessa som i ett fackeltåg utan eld tillbaka till skogens famn.

När vargaktivisterna gjort detta kommer andra att följa dem. Det är så man påverkar på riktigt och inte genom att kräva av andra vad man inte själv är beredd att offra.

Nej, urvalsprocessen är inte bara knepig ur det perspektivet. Det handlar också om vem som skall mottaga denna förväntade gåva. För aktivisterna finns naturligtvis ingen lämpligare adressat än vargen men för oss andra som kanske inte riktigt kan hänge oss så fullkomligt till ett djur är frågan trots allt befogad.

Varför inte ge tillbaka lite natur till visenterna, fjällrävarna och lövgrodorna? Djur som näppeligen ställer till med några större besvär, som berikar utan att störa och som tycks sakna fanatiska anhängare.

Det märkliga är också att vissa djur, enligt samma vargaktivister, har fått alldeles för mycket natur tillbaka. Någon har varit alldeles för generös mot framförallt vildsvinen menar de på.

Det blir besvärligt det där med att samtidigt vara generös och även låta naturen har sin gång.

Jättebesvärligt.

3 comments
  1. Haha! Bra, naturbrukaren! Det är kanske dags att fundera på vad jag kan avstå…men mina mockasiner och drömfångare vill jag i alla fall ha kvar!

    • Är lite nyfiken på hur du tolkade inlägget. Av ren nyfikenhet gläntade jag på dörren till din blogg och kunde inte undgå att se en viss chans till att du kanske missuppfattat poängen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: