Människan söker trygghet

Människan är, trots alla de tekniska framsteg som sprungit ur dess hjärna och från dess händer en simpel varelse. Så simpel att han hon kan liknas vid ett djur. Och det är när man betraktar henne som ett djur man kan förstå varför hon ryggar för rovdjur.

Naturbrukaren är av förklarliga skäl mindre urbaniserad än de som valt ett liv i staden. Dessutom har han daglig kontakt med djur och sådant skapar en viss känsla. På landsbygden brukar vi prata om de som har ”bra djuröga”. I populärmedia heter de Cesar Millan och påstås kunna prata med hundar, hästar och marsvin.

Om man för ett ögonblick betraktar människan som ett djur, framstår vissa saker som enklare att förstå än andra.

Jag har exempelvis alltid förundrats över min egna förtjusning över att elda i kakelugnarna. Det är något som tar tag i mig, en känsla av belöning som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Samma känsla infinner sig när jag spikat ihop ett vindskydd till djuren eller lagat ett läckande vattenledningsrör i pannrummet.

I princip infinner sig känslan alltid när jag gjort något som ger ett tillfälligt eller längre uppskov från oväntade, eller väntade besvär. Kyla, vattenläckage och sjuka djur är besvär. Har man ordnat dessa har man skapa trygghet. Trygghet är centralt för människor och är det som ligger till grund för i stort sett alla val vi gör – från bilen, till huset, till förskolan eller utsädet. Så enkelt är det och det är precis så djur fungerar när de letar natt- eller daglega för att undgå rovdjuren.

Jag läste denna artikel om vargens härjningar i Uzbekistan skriven år 2005. Mycket intressant och samtidigt oroväckande med tanke på utvecklingen här i Sverige.

Vid sidan om människan är vargens största fiende faktiskt vargen själv. Det kringvandrande rovdjuret har orsakat stora skador på boskapshjordar och därmed också gjort sig fiender bland landsbygdsbefolkningen. Från västra Uzbekistans torra stäpplandskap rapporteras sammanlagt 20 människor ha angripits och skadats av varg på fem månader. Två personer från Muinak-området avled i februari av sina skador.

Bara antalet människor, eller att människor över huvud taget blivit angripna står i bjärt kontrast med vad vi fått lära oss via vargaktivisternas mediakanaler. Det borde räcka för att dra öronen åt sig men kanske är det så att eftersom det hänt utomlands, har det inte hänt?

– På nätterna äger vargarna byn. Till att börja med åt de upp alla hundar. Nu har de börjat ge sig på får, kor och andra djur. På två månader har de dödat och ätit 150 av våra djur. Vargarna gräver sig igenom lerväggar, tar sig in i skjul och attackerar tamdjuren därinne, berättar Qozibekov.

Invånarna i båda regionerna har nu bett myndigheterna om hjälp.

Nu till det riktigt intressanta i artikeln – det finns en miljörörelse även där som vill att varg och människa skall samexistera. Känns det igen? De rycker ut därför att de drabbade vill skjuta vargarna rätt upp och ner. De vill under inga omständigheter ”samexistera”.

Temur Idrisov, ledare för den tajikiska miljörörelsen For the Earth säger att det är bättre att myndigheterna betalar ut skadestånd för vargskadorna.

– Människa och varg kan visst leva sida vid sida i harmoni. Det stora problemet är att få staten att förstå detta. Om man i någon by förlorar kor och får kan det väl finnas ett system som täcker skadorna. Men det måste naturligtvis finansieras av staten och miljöorganisationerna, säger Idrisov.

Gilbert Simon, ledare för Ferus, en fristående organisation som stöder varg i Frankrike säger att skadestånden kan uppgå till 150% av det faktiska marknadsvärdet för ett vargdödat tamdjur.

Men han säger också att försök att få jordbrukare att acceptera vargens närvaro är helt hopplösa.

– Vi försöker på alla sätt marknadsföra ”fredlig samexistens” mot djurägare och uppfödare. Men jag gör mig inga illusioner. Uppfödarna känner sig tryggare utan varg och jag förstår inte hur något skulle kunna förändra det, fortsätter Gilbert Simon.

Det var när jag läste dessa rader jag begrep varför trygghet är så centralt i resonemanget kring rovdjur. Centralt i vår ovilja till att ”samexistera” med ett djur som skapar otrygghet bara genom sin blotta existens och som så fort den får möjlighet bevisar att den är ett besvär.

Allt sammantaget gör att det blir en besvärlig granne.

DN 2012.03.13

2 comments
  1. Calle Seleborg said:

    En av de främsta vargforskarna uttryckte det så här ”Vi vill ha varg för att få tillbaka lite spänning på landsbygden”.
    Han missade naturligtvis helt att ingen som har ansvar för familj eller djur tycker att spänningen att vänta på ett angrepp är något eftersträvansvärt.

    • Tänk att det bara är inom varg- och klimatforskning som man kan säga vad som helst utan att bli gjord till åtlöje.

      Om en forskare inom persontransporter hade sagt att ”Vi kör utan säkerhetsbälte för att få tillbaka lite spänning i bilåkandet”, hade han naturligtvis satt sin sista potatis som trovärdig talesman för forskarkollektivet.

      Men, med varg och klimat kommer man undan med nästan allt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: