En journalistisk motvikt

Arne Naess i bara mässingen

Smålandsposten framstår allt mer som en liten diamant i en annars allt för samstämmig sörja av vad som är journalistiskt gångbart och korrekt att skriva om miljörörelsens kärna, förgreningar och extremistiska anhängare.

Det Marcus Svensson tar sig an på Smålandsposten skulle förmodligen sluta med ett bryskt avsked om det skrivits på någon annan tidning i en lite större stad. Där gäller det att stryka miljöaktivisterna medhårs, äta sin eko-mat och köra sin batteribil för att inte riskera sin anställning och i förlängningen sin dyrt anskaffade bostadsrätt i storstaden.

Här följer i alla fall artikeln som skulle få alla journalister ur de normativa storstadskollektivet med gröna korrekta åsikter att sätta kravkaffet i halsen. Naturbrukarens kommentarer mellan de inknuffade styckena.

Att gränsen mellan demokratiska rörelser och extremistiska är tunn har vi inte minst lärt oss av 1970-talsvänsterns revolutionära kommunistiska celler och terroristgrupper.

Det gäller också den gröna rörelsen, som växte fram under protester mot industrisamhällets belastning på natur och miljö. Ideologiskt kom den att präglas av ekosofiska resonemang utvecklade av den norske filosofen Arne Naess.

Människan började ses som en likvärdig del av det ekologiska systemet, utan särställning.

Så väcktes också tanken om solidaritet med djuren, vilket för övrigt är en central del i Miljöpartiets ideologiska program. Andra inspiratörer är gröna filosofer som Peter Singer och Tom Regan, vilka i sin tur jämställer en värdemässig åtskillnad mellan djur och människa med rasism och sexism.

Det är viktigt att begripa den ideologiska skillnaden mellan solidaritet och omtanke i detta sammanhang. Läser man det bara rätt upp och ner så ter det sig inte så bekymmersamt men om man förstår att solidaritet betyder att vara lika inom en grupp och ett kollektiv så blir det genast lite mer besvärligt.

Jag och många lantbrukare med mig tar ansvar för våra djur men inte vill vi ligga på strö om nätterna hur välstädat och luftigt det än må vara. Vi ser till att djuren mår så bra de kan och det gör vi av två skäl; dels för att vi gillar djur och dels för att de utgör vårt kapital vars utveckling vi värnar om.

Ju bättre vi tar hand om djuren desto mer ger de oss tillbaka. Lite som din PPM-portfölj, kanske.

Hoten mot djurhållare och statliga tjänstemän i Kronoberg är inga isolerade händelser. I bakgrunden finns en ideologisk rörelse med aktivister som jämför sig själva med frihetshjältar som Nelson Mandela och Martin Luther King. Med den skillnaden att de arbetar mot så kallad speciesism, det vill säga diskriminering baserad på arttillhörighet. Att föda upp djur på en svensk gård blir därmed likvärdigt med slaveriet på ett amerikanskt bomullsfält.

Därmed inte sagt att all djurhållning är värdig. Men utgångspunkten kan, och bör, vara en annan än den djurrättsrörelsen förespråkar. Djur är moraliska objekt, däremot inte moraliska subjekt. Något förenklat: Djur har inga rättigheter, däremot har människan skyldigheter.

Väl uttryckt av Svensson. Helt utan romantik skulle undertecknad säga. Dessvärre tror jag att djuraktivister har svårt att förstå skillnaden mellan subjekt och objekt. För dem är frågan mycket enkel och beskrivs oftast i bilder och känslor. Sällan i analytiska texter.

I den infekterade vargdebatten är det inte svårt att hitta ideologiska spår av tanken på djur som likställda människor. Så planerar till exempel Naturskyddsföreningen att sätta upp en minnesplakett för den skjutna vargen från Kynna-reviret. Ett djur som dödat ett 30-tal får och som varit föremål för myndighetssanktionerad skyddsjakt ska alltså sörjas och dyrkas medan hoten mot de personer som hotats och trakasserats viftas bort.

Om Naturskyddsföreningen ämnar sätta upp en plakett över Kynna har de enligt mitt förmenande även skrivit under på de hot som framförts mot de som ansökte om skyddsjakten. På den punkten är jag väldigt bestämd.

Om de tänkt sätta detta i system bör de redan nu planera för ett monument i storleksordningen Estonia. Ett stenmonument där de kan mejsla in alla vargar som framöver kommer behöva skjutas för att de ställer till med oreda. Ta upp det på nästa årsmöte och avsätt 5-10 miljoner i budgeten. Blir säkerligen bifall i frågan.

Organisationen Svensk Handel klassar i dag djurrättsaktivismen som ett större hot mot handeln än kriminella MC-gäng. I städer som Göteborg, Stockholm och Malmö har aktivister med maffialiknande metoder tvingat butiksägare att skriva kontrakt om att sluta sälja pälsprodukter. Olle Fjordgren, internationellt erkänd expert och föreläsare om ecoterrorism, djurrättsaktivism och ecofascism, beskrev nyligen i en Newsmill-artikel Sverige som det land i världen som är värst drabbat av aktivism riktad mot pälsdjursuppfödning och pälshantering. En ny trend är också att ge sig på fiskebutiker.

Fiskebutiker? Det är, för att uttrycka mig milt, helt vansinnigt och ger en fingervisning om aktivisternas desperation i att uttrycka sig. Har de verkligen inget bättre för sig kan man undra. Det är nog så att svaret på den frågan är – Nej! För dem är lite lördagsaktivism en syssla de valt istället för något annat. Medan andra plockar svamp eller metar med barnen krossar aktivisten ett skyltfönster.

Hans kritik mot svenska myndigheter är hård. Det föreligger en snedvridning mellan reella hotbilder och rättsvårdande myndigheters fokus, menar han. Hela näringar hotas slås ut.

Så pekar han också på kopplingar mellan den militanta djurrättsrörelsen och ”vissa” politiska ungdomsförbund. I den rättegång som utspelar sig i Göteborg, där fyra aktivister står åtalade för att, bland annat, ha utfört mordbrand, sabotage, utpressning och mordhot mot flera företag och personer finns sådana kopplingar – till Miljöpartiets ungdomsförbund.

Självklart finns det kopplingar till Miljöpartiet. Allt annat vore direkt osannolikt. Det ligger i sakens natur att ett parti med en så utpräglad världsfrånvänd verklighetsuppfattning drar till sig människor med inte fullt så utvecklat intellekt.

För att illustrera hur hoten kan se ut i ett brev skickat till en butiksägares tonårsdotter: ”Är det inte bättre att sluta sälja tortyr-päls än att få sina knäskålar krossade? Din mamma kanske vill få sitt ansikte uppskuret?”

Det finns inga täta skott mellan demokratiska organisationer och extremistiska grupperingar. I detta ligger väl också en förklaring till att Miljöpartiet och Vänsterpartiet så ofta hyllar utomparlamentariskt arbete och civil olydnad. Det talar inte till bönder, men väl till aktivister på aktivisters vis.

Det är Naturbrukarens önskan att Svensson och SMP fortsätter att granska och analysera den svenska miljörörelsen som, i likhet med sina internationella bundsförvanter, helt gått över styr.

De värnar naturen så till den milda grad att det blivit med mänskligheten oförenligt. Det är slutsatsen och om de vore så rakryggade att de även vågade stå för det är jag övertygad om att många av deras anhängare skulle känna ett styng av obehag.

Kanske så pass att de släppte kravkaffet och började bete sig som folk.

2 comments
  1. Väl talat. ”Medan andra plockar svamp eller metar med barnen krossar aktivisten ett skyltfönster.” är så exakt det kan bli. Jag har inte läst Svenssons ledare annat än här men helt klart börjar det röra på sig även bland journalisterna. Inte en dag för tidigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: