En journalistisk vargsmälta

Oj, en vargsmälta.

Inom vissa ämnen tappar folk konceptet , journalister är inget undantag och ni vet alla inom vilka ämnen de sorgligt nog glömmer bort all form av hederskodex.

Alldeles nyligen presenterades nyheten om att lejonparten av journalistkåren hade sin politiska tillhörighet bland maskrosorna. De övriga blomster som gillades var överlag åt det röda hållet. Särskilt förvånande var det väl inte men att få det svart på vitt har alltid sina poänger.

Bevisligen är ett av de ämnen som gör att den journalistiska lågan falnar miljön och då särskilt om det råkar handla om varg. De mediala prestationerna sedan i söndags är ungefär lika analytiska som de om zonterapi, omegafetter och etanolbilar – inte alls.

Mediaarbetare sväljer med hull och hår att det är en unik händelse och låter ”djurexperter” stå helt oemotsagda.

 Ja ha, men tack då herr expert. Jag drar mig tillbaka till min journalistiska kammare och skriver att det var unikt.

Just dessa dagar verkar inte arbetsrummen varit uppkopplade mot Google – informationsuniversums mittpunkt. Naturbrukarens uppkoppling är dock fullt fungerande och returnerar svaret att vargattacker inom djurparker inte alls är unikt.

18 april, 1996. Haliburton Forest & Wildlife Preserve, vargavdelningen, Kanada. Patricia Wyman, 24 år, var universitetsutbildad biolog och anställdes som vargskötare den 14 april 1996, fyra dagar före sin död. Under utbildningen hade hon varit i kontakt med vargarna två gånger: Först ihop med sin handledare och därefter när hon på egen hand matat dem. Sent på eftermiddagen den 18 april 1996 hittade två andra anställda Wymans sargade kvarlevor i varghägnet. De fyra angripande vargarna uppträdde mycket hotfullt när polis tillkallats. Vargarna avlivades och testades för rabies. Testen var negativa. Ingen rabies. Vargparkens chef Dr Peter Schleifenbaum lät en utredare intervjua personalen. Utredaren rapporterade att ”personalen var förvånad då de trott att vargarna var ofarliga”. Källa: Välkänt fall med många källor, t ex Wikipedia.

Ja förvisso, säger då den rättrogne, men det är unikt för Sverige.

Mjaa, det är unikt så tillvida att ingen tidigare dödats men det handlar nog mer om tillfälligheter och rådiga ingrepp än om att det är unikt. Just Kolmårdens drömfabrik, förlåt varghägn har kantats av en en hel del missöden verkar det som. Ett så nyligen som för en månad sedan.

Men, nej det vill man inte veta av. Zonterapi beställd, omegafetter intagna och foliehatt säkert placerad på huvudet. Och så ställer de då frågan, lite försiktigt till experterna.

Kan det här hända i verkligheten, utanför hägnet bland de vilda vargarna?

Det är en mycket vågad fråga för en skrivande maskros som levt sida vid sida med vargpropagandan från Naturvårdsverket, Svenska Rovdjursföreningen och Svenska Naturskyddsföreningen som alla framställt de vilda vargarna som skygga och ofarliga djur.

Svaret, har även det fått stå oemotsagt. Och det har varit den om 200 år hit och dit och om getingar, älgar och gud vet vad som dödat fler människor än vargar.

Ingen journalist har ens berört det faktum som är så uppenbart, det om att vi inte haft någon varg att tala om under samma period. Det i sig är beklämmande men vad som är än mer absurt är att de vägrat titta utanför Sveriges gränser.

Det krävs återigen ingen större ansträngning för att hitta aktuella dödsfall av vilda vargar. Förutsatt att man har uppkopplingen och begåvningen i behåll. Kanske också avlägsnat de gröna glasögonen.

Mars 2012 – 65-årig Georgisk man dödad av varg

Mars 2012 – 8-årig pojke och 60-årig kvinna dödad av varg i Kina

November 2011 – 5-årig pojke dödad av vargar i Indien

För den oinvigde och icke professionellt arbetande mediamänniskan ser det ut som att det finns material, eller stoff som det heter på fackspråk, för att skriva en hejdundrande artikel om hela vargcirkusen. Kanske till och med så omvälvande att någon form av pris delas ut.

Men, det är klart det är knivigt att släppa ekosargen och tofukexen. Det är ju så grönt och mysigt på redaktionen. Det vore trist att inte få vara med i den värmen, den där sköna latteliberala, kulturmarxistiska värmen vi odlar i staden.

Jo, det vore trist. Men, samtidigt sant mot yrket och mot läsarna.

Tänk på en riktig härdsmälta och inte en mental. När sådana inträffar, hur unika de än må vara agerar journalistkåren enligt boken. De letar, gräver, ställer kritiska frågor och gör egna analyser. De har inte så mycket till övers för experter utan pressar dem hårt, precis som de ska göra för att komma närmare sanningen. Och de drar sig inte för ett ögonblick att dra långtgående paralleller över landgränser, kulturer och tekniker. De tänker fritt, kreativt och gör sitt jobb precis som vi förväntar oss av dem eller de som skall granska makten och härligheten.

Men när det kommer till vissa ämnen som sagt, då flyttar härdsmältan in i redaktionernas korridorer, dörrarna låses och de blir onåbara.

Vargermätaren tickar och ger fullt utslag, strålning bekräftad.

About these ads
1 comment
  1. Rudy Stoner said:

    Kanske går det åt alltför mycket energi för att framställa latteliberal kulturmarxistisk värme. Tyvärr verkar just den energiformen vara förnyelsebar…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 72 andra följare

%d bloggare gillar detta: