Är du jägare, Erik Helmerson?

Som naturbrukaren konstaterat tidigare är det inte alltid så lätt att vara journalist. Särskilt inte om man drabbats av rovdjursviruset och landsbygdshatet vilket många mindre kunniga journalister verkar ha gjort. Ledarredaktionen på DN är ingen smittfri zon.

Erik Helemerson har vaknat på fel sidan igen. Hans tidigare klavertramp räckte inte till för att spä på bilden om journalisten som oförsvarligt okunniga om landsbygden i stort och jakten i smått.

Jag saxar lite ur hans ”ledare” nedan. Egentligen borde det heta ”följare” därför att Helmerson slår in på exakt samma väg som alla andra som insjuknat i rovdjursfebern och utvecklat ett ensidigt perspektiv grundat på felaktigheter snarare än empiriska studier.

Nyligen skapades visst tumult när organisationens företrädare för våra elva varglän krävde att alla vargar skulle skjutas bort från landet. De ropade på ”fri skyddsjakt” och målade upp en bild av ett Sverige där ”naturen ligger öde” på grund av att ”björn, varg och lo tillåts växa okontrollerat”.

Ett av förbundets krav är att ”rovdjur som uppträder i omedelbar närhet av människas boning omgående ska avlivas, oberoende av bevarandestatus”. Förbundstidningens hemsida, jaktojagare.se, är ett stort skri från vildmarken av bitvis våldsam argumentation mot vargen och markeringar om att Stockholm inte ska diktera villkoren för landsbygdsborna.

Här hade det varit passande med någon form av evidens för Helmersons syn på saken. Det räcker liksom inte att bara säga att det är fel när det finns bevis för att det är onyttigt att låta rovdjur vistas bland människor därför att de då utvecklar ett icke gynnsamt beteende. Helmersons kritik mot förbunden är uttryck för hans personliga åsikt, ideologiskt färgat tyckande.

Vad Jägarnas riksförbund däremot villigt accepterar är att ta emot pengar från Stockholm. Och stockholmarna betalar lika villigt. I slutet av 2010 tog jordbruksdepartementet beslutet att ge förbundet 6 386 450 kronor. Bidraget skulle gå till ”rådgivning, utbildning och information i jakt- och viltvårdsfrågor samt sammanställning av besluts- och arbetsunderlag till myndigheter”.

Som skattebetalare, och liksom en stor majoritet av svenskarna anhängare av en livskraftig svensk vargstam, blir jag nyfiken på hur den rådgivningen och informationen ser ut som kommer från ett förbund som så frenetiskt arbetar mot svensk varg. Jag tillåter mig också att inta en skeptisk hållning till att de beslutsunderlag som riksförbundet tar fram till våra myndigheter till fullo bär objektivitetens prägel.

Här är det frågan om riktigt dålig koll på läget eller så är Helmerson jägare själv. Pengarna som förbunden får kommer från Viltvårdsfonden som fylls på varje år av jägarna själva när de betalar det statliga jaktkortet och de fällavgifter som tillkommer på älgar.

Förstod du det där följarskribent Erik Helmerson?

Jägarna löser ett statligt jaktkort om cirka 300 kronor vardera som sedan samlas ihop i en hög som kallas Viltvårdsfonden. Det är alltså inte pengar som du eller andra icke jagande bidrar med. Det är inte pengar som egentligen skulle ha gått till vård, skola och omsorg i ditt kvarter som du försöker få det till.

Viltvårdsfonden stödjer dessutom rovdjursforskningen med en inte helt betydelselös summa pengar varje år. Faktum är att så mycket som hälften av pengarna kommer från just den fonden.

Hela din ”följare” bygger på en lögn och en missuppfattning om vem som står för fiolerna för rovdjurens utbredning och forskning. Vore det inte lite snyggt och läckert att läsa på nästa gång, komma med något nytt och kunnigt på ämnet?

Rovdjuren kommer inte att inverka negativt på din vardag, dina möjligheter till samhällsnytta och arbete än på ett tag. Det är en sanning precis som den att den attityd och kunskapsnivå du har i ämnet bara kan uppstå i en fullständigt avskärmad miljö.

Jag tror ditt arbetsrum är satt under karantän med skylten ”Varning! Här råder extrem smittorisk!”.

Ps. Det finns recept på botemedel. 2 tabletter perspektiv, 1 tablett förstånd, 10 tabletter kunskap. Intages dagligen till symptom försvunnit. Ds.

Samtal med en vargaktivist

Under en större festlighet i storstaden stötte naturbrukaren samman med en vargaktivist. Det var en övertygad människa med storstilade idéer om hur naturen skulle skötas för att komma i balans.

Naturbrukaren är ingen fantast av större folksamlingar och festligheter men när någon bjuder till och fyller jämnt kan det vara på sin plats att visa sin uppskattning. Dessutom har det hänt att man stiftar nya bekanta som visar sig ha något att tillföra även för en lantbrukare.

Som varande kroppsarbetare är mat inte bara ett nöje utan en ren nödvändighet. I min jakt på lite protein innan själva middagen hamnade jag så vid plockmaten. Lite skinka och några bitar kex för att dämpa den värsta hungern. Klockan var trots allt över sju vilket är långt senare än mat- och sovklockan vanligtvis ringer.

– Faan, va” nice me” slips!

Alldeles intill mig står en kvinna, hälften så gammal som jag själv och pekar på min slips med ett leende. Bubbelvatten i handen, något modernt fransigt med stora blommor på kroppen och en frisyr som säkert tagit väldigt lång tid att ordna till men som mer såg ut som något natten gjort med håret.

– Tack, jo den åker fram när man skall till banken eller på kalas. Särskilt bekvämt är det inte men stiligt, absolut. Det är mannens svar på högklackat.

Hon tar en gurkbit och doppar i lite dippsås medan hon lyssnar till vad jag har att säga om kläder. Mina klädbehov är ganska begränsade och jag förmodar att hon inte är så intresserad av arbetskläder som varselbyxor och skor med stålhättor vilket gör att jag hejdar utläggningen och istället petar i mig det sista av skinkan och kexet.

– Jasså, du äter kött!

– Jo, det gör jag. Är ganska förtjust i kött faktiskt.

– Hur kan man vara förtjust i kött, vet du inte hur djuren har det där ute? Har du inte läst eller sett hur illa de mår och hur de förstör planeten?

Här hade jag ganska lätt kunnat avväpna kvinnan då jag inte bara är förtjust i kött utan även har köttdjur. Eftersom kalvningen är i full gång vet jag precis hur djuren har det i lösdriften och jag ser till att de mår precis så bra de bara kan. Men, jag kände att det vore lönlöst att förklara och istället tänkte jag att jag ger kvinnan den tid hon behöver för att ge sin syn på saken.

– Vi kan inte hålla på och äta kött. Det är fel på så många sätt. Vi bör hålla oss till grönsaker istället för animaliska produkter.

– På vilket vis är det fel?

– Jamen, du har väl sett hur djuren har det? Såg du inte filmerna om grisarna, som låg döda och va nervösa och åt på varandra? Sånt måste ju få ett slut, det fattar du väl.

I praktiken kan man alltid räkna på saker och ting. Om det nu är så att man har ett par tusen grisar under tak är det självklart att en eller ett par dör av bara farten. Av 1000 människor är det också ett par som trillar av pinnen eller blir sjuka emellanåt. Att man har så många grisar är inte resultatet av en omänsklig inställning till djur utan är en ren ekonomisk nödvändighet som en följd av såväl globaliseringen som livsmedelsbutikerna oligopol. Men djuren utgör kapitalet och förädlingen och att då konsekvent missbruka detta faller på sin egen orimlighet.

Hon fortsätter att lägga ut texten om grisar, kött och bönder som missköter sig medan jag tar ytterligare en bit skinka och ett kex.

– Det är synd om djuren. Jag såg en räv här i staden i morse, den var det synd om.

– Varför då?

– Ja, men räven måste ju bo i skogen och inte i staden! Det förstår du väl. I naturen, liksom.

– Hur hade den kommit dit tror du?

– Det vet jag inte men det va ju synd om den. Här kan den ju inte vara.

– Så, du menar att räven inte gått in i staden självmant för att det fanns tillgång till mat utan du tror att det var ett resultat av en depression eller någon form av tvång?

– Hur menar du nu, vadå depression?

– Ja, du sade att det var synd om räven och att den inte kunde vara här. Jag menar att den tagit sig hit för egen maskin därför att den lärt sig att det finns föda här. Svårare än så är det inte.

Nu blev hon lite osäker på vad det var för figur hon pratade med som uppenbarligen hade helt andra idéer om djur. Hon synad mig från topp till tå, fokuserade sina batikfärgade ögon på min mörkgröna lammullströja med skinn på armbågarna. Ögonen drog i hop sig en smula och skiftade mot svart.

– Du är en jägare, va?

– Nej, jag är agronom.

– Jaha, jag trodde du va en jägare. Jägare är nämligen inte kloka i huvudet. Skjuta djur bara för nöjes skull. Och utrotningshotade djur som vargar skjuter de också. Det är ju helt sjukt!

– Oj, det låter illa det där. Har du träffat många jägare?

– Nej, aldrig att jag skulle umgås med sådana galningar. Skjuta djur…

– Vad skall man göra med djuren då?

– Låta dem vara såklart. Fattar du ingenting om ekologisk balans, har du hört talas om det?

– Jo, det har jag nog. Fast jag tror jag läst en annan bok än du.

– Jaha, så kan det vara men det spelar ingen roll för du verkar inte ha förstått det där i alla fall. Vi svenskar är ju helt sjukt nervösa när det kommer till varg till exempel. Vi har liksom tvåhundra vargar och det blir världen liv på lantisarna. Kolla på Estland de har flera tusen vargar och det går jättebra, dom bråkar inte för det.

– Och balans har de då naturligvis?

– Självklart, har man vargar har man balans för dom tar bort alla sjuka och skadade djur.

– Som den där räven då, den du såg i morse.

– Nej, inte den, den va inte sjuk den va det bara synd om.

– Jag råkade läsa en nyhet från Estland för ett par dagar sedan om att de skulle halvera sin vargstam och då inte från flera tusen individer utan från 220 vargar till 110. Det blev lite för mycket balans i Estland tydligen.

– Nej, det där är inte sant, helt enkelt inte sant. Det där är typisk propaganda från jägare som är rädda om sina älgar och sånt.

– Jag fick uppfattningen att det var bönder som tyckte det var besvärligt att bli av med sina djur hela tiden. Så stod det i alla fall i nyheten.

– Ja, men det är ju också typisk, att de inte kan hålla rätt på sina djur. Det finns liksom stängsel som skyddar mot varg. Och hundar.

– Fungerar verkligen stängsel och hundar. Jag har läst att det fungerar dåligt.

– Va faan läser du för tidningar egentligen? Du behöver inte svara. Det spelar ingen roll för egentligen behöver man inte ha djur för man behöver inte äta kött.

– Du menar att det räcker med grönsaker?

– Precis! Nu förstår du vad jag menar med balans. Vi äter grönsaker och låter djuren och naturen sköta sig själv. Här, prova en gurka med böndipp!

Plötsligt blev hon på lite bättre humör och kvittrade på om regnbågar, balanser och olika upplevelser man kan ha tillsammans med naturen. Det blev lite i rörigaste laget för mig men essensen var att om vi bara gav faan i naturen skulle allt bli prima.

– Vad gör du på vintern med dina grönsaker.

– Vadå vintern, vad menar du med det?

– Ja, var får du tag på grönsakerna på vintern.

– I affären så klart. Vilken konstig fråga.

– Men är det verkligen så miljövänligt och balanserat som du verkar tro?

– Du, jag köper ekologiskt. Alltid ekologisk. Det kommer inte en grej över min tröskel som inte är ekologisk. Eller in i min kropp för den delen. Kroppen är mitt tempel, ekologiska tempel.

– Då måste det finns djur om du skall äta ekologiskt.

– Skitsnack, jag klarar mig på grönsaker.

– Jo, jo men det måste finnas gödning till dina grönsaker och gödningen kommer från djur.

– Nu är du sådär konstig igen. Det där är inte sant man kan gödsla med stenmjöl och sånt.

– Fast det blir nog besvärligt om alla skall leva på grönsaker. Det lär bli stora ingrepp i naturen om man skall hålla på och bryta sten och mala sönder till stenmjöl. Det blir tungt som sjutton att frakta också till alla åkrar. Går mycket bränsle där.

– Du är ju en väldigt konstig typ. Ena stunden verkar du fatta vad det handlar om, balans och så, och sedan  pratar du på som om du inte begriper ett skvatt? Är du säker på att du inte är jägare, du verkar i alla fall vara påverkad på något vis.

– Nej, jag är agronom som sagt. Det händer att jag skjuter djur då och då men jägare det krävs det en hel livstid av engagemang för att bli. Kanske att jag är eller har blivit jägare när jag fyller 60 år.

– Jag visste det! Den där attityden du har det är så typiskt för jägare. Man blir sådan om man dödar djur för nöjes skull, helt sjuk i huvudet.

Hon vände på klacken och försvann in i folksamlingen skakandes på huvudet så att håret som redan var på ända kom helt ur fas. Eller balans. Själv visste jag inte om det var hungern som gjorde kroppen alldeles orkeslös eller om det var resonemanget kring djuren och naturen som satt sina spår.

Nästa gång jag går på tillställning blir det i alla fall utan slips.

Lena Ek gör en varg

Vanligtvis gör politiker pudlar efter att fingrar hittats i ekonomiska syltburkar och ideologiska skafferier. Vi är inte riktigt där än. Politikerna är fortfarande kvar i vargstadiet.

Det finns stora likheter mellan politiker och rovdjur. Den allra mest framträdande är att de kostar mer än de smakar och att de över tiden blir fler än vad samhället kan bära.

När bytesdjurens reproduktionskraft, förlåt befolkningens produktionskraft inte längre räcker till för att mätta maktens proteinbehov, förlåt pengabehov kollapsar hela det ekologiska, förlåt demokratiska systemet.

När vargen känner att biotopen håller på att kollapsa, lämnar den vanligtvis området förutsatt att det finns andra tillgängliga områden. Om det inte gör det, om alla andra områden är till brädden fyllda av varg återstår svält och kannibalism.

I det ögonblicket då vargen kommer till insikt om att biotopen inte längre bär kommer den också anamma en lite mer aggressiv inställning till sin omgivning. Det gäller helt enkelt att göra sig stor, brösta upp sig för plötsligt står man själv på menyn.

Lena Ek bröstade upp sig i televisionen, gjorde sig stor mot de drabbade och hotade med att om hon inte fick göra som hon ville skulle en gigantiska vargflock från europa ta över hela biotopen. En superflock av hungriga politiker som ser den svenska landsbygden som ett dignande smörgåsbord av naturresurser, vandringsstråk och lämpliga lyor.

Som varande en med ett gott djuröga, som kan se och läsa djur såg jag att alfatiken Ek under vinterpälsen skakade av skräck och hoppades på att hennes bluff inte skulle synas.

Och ingen synade bluffen. Varken domptören eller riksjägarnas terrier.

Tror den svenska politikerstammen att landsbygden stillasittande skulle acceptera att bli ett fullödigt rovdjursexperiment för vargaktivister i Bryssels korridorer? Det handlar liksom inte om att accepter krökningen på en gurka, utan om att acceptera att bli fråntagen sin livsmiljö.

För att upplysa Sveriges bytesdjur, förlåt befolkning om vad som skulle ske om köksbordsbiologerna i Bryssel fick härja fritt inom landets gränser, så skulle det bli som att bo på fel sida om staketet på Kolmården. En sinnesförvirrade laboratoriegenetiker kontaktas och meddelar att det behövs 5 000 vargar för att uppnå gynnsam bevarandestatus. Med ett enkelt pennstreck ökar så rovdjurstrycket till det fem- eller tiodubbla.

Tror verkligen Lena Ek att vi skulle acceptera det samtidigt som du tänkt låta politikerstammen fortsätta med den vanliga predationen, förlåt beskattning av landsbygden?

Nej, den svenska politikerstammen uppvisar tecken på genetisk utarmning. Deras sätt att hantera frågan visar på ett släktskap politiker emellan som är närmare än helsyskon. Det råder en kraftig obalans inom det svenska demokratiska systemet där antalet predatorer, förlåt politiker i dagsläget vida överstiger markens bärkraft.

Om politikerstammen vill undvika att riskera sin gynnsamma bevarandestatus tycker jag allt att de får ta tjuren vid hornen, lägga av med vargdansandet och istället göra en pudel.

När knopparna brister

Alldeles strax övergår naturen i sin allra mest intensiva period av tillväxt. Förnyelse avlöser det döda och året kan börja på riktigt. En härlig tid för oss landsbygdsbor, vår egen kultur, vår melodifestival utan reklamavbrott.

Om man i mörkaste november tvivlar på det riktiga i att bosätta sig långt från stadens sus och dus, överskattat kaffe och självutnämnda konsultexpertspecialister, råder det ingen tvekan alls just nu.

Grusdammet yr över gårdsplanen, lekfullt och välbekant precis som förra året. Hundvalpen följer några löv som söker sista vilan under buskarna och gårdskatten sitter vid sitt favoritdike, vinklar med öronen och lyssnar efter sork.

Angenäm, fulländad tillvaro i en trygg miljö med bryggkaffe till självkostnadspris.

Men, jag känner inte som jag gjorde förr. Inte helt och fullt samma ro och tillförsikt inför framtiden. Det känns mer som om något gått sönder, mer än en vattenpump eller gödselskrapa. Det centrala i jordbruksarvet – att bruka den egna marken på egna villkor har satts ur spel. Insikten om detta gör att jag längtar tillbaka till kärvande tröskor och alla normala bekymmer som hör till en lantbrukares vardag.

Sådant som kan lagas med en svets och ett par välriktade svordomar.

Vi landsbygdsbor är mindre värda än snuset och spriten. Eskil Erlandsson har klart och tydligt deklarerat att han är fjättrad av den europeiska gemenskapen, att han inget kan göra åt nuvarande rovdjurspolitik och att den pågående eftersöksbojkotten inte gör någon skillnad.

Vad Erlandsson säger i klartext är att vi landsbygdsbor skall ha varg om vi så vill eller inte. Punkt.

I krokarna av 2014 kommer det vara cementerat, byråkratiserat, undersökt, avhandlat, utrett och klarlagt att vi skall ha varg. Och många dessutom. Vid tidpunkten kommer det med all säkerhet att finnas drygt 700 levande vargar.

Vargen kommer visa exakt hur stor nytta politisk beslutsamhet har. Beslut som berör en vargstam i tillväxt är inte detsamma som ett rondellbygge i en småstad. Två rondeller efter varandra skapar nämligen inte fyra nya rondeller av egen kraft.

Förstår inte politikerna att något håller på att gå sönder? Lagren skär snart, det ryker ur axlarna och när metallen expanderat tillräckligt slår det stopp och det går sönder på riktigt. När man kört så hårt och inte lyssnat till maskinen är skadorna ofta så omfattande att de aldrig går att reparera. Hur mycket man än bänder, svetsar och svär är det trasigt för alltid.

Mellan politiker och folket är samtalet, medbestämmanderätten och empatin lagret, det som får samhällskontraktet att snurra.

Lyssna Erlandsson, lyssna.

Avslutningsvis, mitt i all bedrövelse vill jag lyfta fram två stycken ur habitatdirektivet som just nu mer framstår som poesi än som lagstadgad text;

“huvudsyftet är att främja att den biologiska mångfalden bibehålls med beaktande av ekonomiska, sociala, kulturella och regionala behov som bidrag till det övergripande målet som är hållbar utveckling”.

Samt

“åtgärder som vidtas i enlighet med detta direktiv skall ta hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag”.

Läs Erlandsson, läs.

Svenska Rovdjursföreningen startar eftersöksgrupp

Svenska Rovdjursföreningen har som ett direkt svar på den pågående eftersöksbojkotten beslutat om att starta upp en nationell eftersöksverksamhet för att hjälpa Polisen vid trafikolyckor med vilt. Övriga rovdjursföreningar och miljöorganisationer har meddelat att de ger sitt fulla stöd till satsningen.

SRF har med sin mångåriga erfarenhet av rovdjur en bred kompetens inom natur och vilt som vi nu ser kan komma till direkt praktisk användning och till stor nytta för samhället. Det är inte rimligt att vargen skall tvingas bära ansvaret för att jägare inte längre anser sig kunna göra eftersök på trafikskadat vilt.

– Det var först när vi förstod att jägarna inte hade ett direkt uppdrag utan att de gjorde detta frivilligt som vi insåg att det var dags att agera. Det ger oss också en fantastisk möjlighet att bevisa att vi har rätt i många frågor om hur eftersök skall genomföras, säger Ylva Wulf.

Organisationen har redan regional representation på de platser där varg finns och där eftersöksjägare slutat. De regionala representanterna kommer att bli samordnande krafter som delegerar uppdrag till frivilliga medlemmar inom respektive region.

Uppslutningen förväntas bli stor bland medlemmarna som nu har chansen att på riktigt engagera sig i naturen. Just nu pågår en intensiv inventering av vilka hundresurser som finns bland medlemmarna.

– För mig kommer det här bli fantastiskt bra. Jag går ut med mina hundar varje dag och nu får jag chansen att göra det med ett syfte dygnet runt i alla väder. Jag har redan skaffat en lite längre lina till hunden, säger en upplupen Ulf Tassemark.

Frågan om hundar egentligen behövs för eftersök är inte helt klarlagd då det inom rovdjursorganisationerna finns människor med extrema spårningsegenskaper som vida överstiger vad en hund klarar av. Ett pilotprojekt är startat där en handfull medlemmar skall lära sig hur man med hjälp av sin egen näsa och sinnen kan spåra vilt.

Spårningsprojektet förväntas falla väl ut och efter det kommer inblandningen av hundar reduceras till ett undantag eller vid mindre komplicerade eftersök.

– Vi har fått utstå mycket kritik genom åren för att vi sägs sakna kompetens när det kommer till viltfrågor. Eftersom vi är starkt kritiska till jakt i alla former har vi inte riktigt nått ut till jägarkåren med våra kunskaper. Det här är vår chans, säger Ylva Wulf.

Rovdjursföreningen tänker nu lägga mycket stora resurser på eftersöksarbetet istället för att överklaga skyddsjaktbeslut, skriva debattinlägg i tidningar och kontrollera stängsel hos vargdrabbade djurägare.

Det är egentligen ett arbetet som gör ganska lite skillnad för djuren i naturen menar man avslutande.

————————————————————————————————————————–

Hela det här inlägget är naturligtvis ett påhitt, en lögn. Men tanken är god, precis som den med att arrendera ett vargrevir och hålla markägarna skadelösa. I slutänden kommer det dock visa sig att det är lättare att prata än att agera.

Människan söker trygghet

Reblogged from Naturbrukaren:

Människan är, trots alla de tekniska framsteg som sprungit ur dess hjärna och från dess händer en simpel varelse. Så simpel att han hon kan liknas vid ett djur. Och det är när man betraktar henne som ett djur man kan förstå varför hon ryggar för rovdjur.

Naturbrukaren är av förklarliga skäl mindre urbaniserad än de som valt ett liv i staden.

Läs mer… 783 fler ord

Ett av mina tidigaste inlägg som jag tycker är mycket läsvärt.

Man får inte vara rädd för varg

Det är mycket märkligt hur samhället utvecklat sig. Med urbaniseringen har många traditionella kunskaper försvunnit och ersatts med andra. Plötsligt är det okej att vara rädd för elektricitet men inte för rovdjur. Och särskilt inte varg.

Det är få saker som engagerar ett varghjon så mycket som när man säger sig vara lite obekväm med varg, kanske till och med lite rädd. Då, då rinner det över alldeles förfärligt och du kommer likställas med mindre utvecklade varelser och förlöjligas så till den grad att du helst haft det ogjort.

Enligt varghjonens lära och lilla katekes är det smädelse att frukta deras gud.

Att känna sig obekväm med ett stort vilt hundjur som livnär sig på kött är direkt dumt om man lyssnar till vad varghjonen säger och mässar. Påpekar man att det faktiskt har dött ganska många människor som en följd av att de hamnat mellan detta rovdjurs käftar har det antingen hänt för alldeles för länge sedan, eller i ett helt annat land, eller varit särskilt utsatta fattiga barn, eller för högt gräs, eller för mörkt, eller, eller, eller.

Det är alltså vad du kan förvänta dig som svar om de mot förmodan tar in själva informationen. Den om att en människa, vanligtvis ett barn blivit dödat av en varg.

Det är alltid omständigheterna som dödar barnet och inte själva vargen. Om man nu skall lyssna till vad de säger. De hundratalet barn som strukit med i Indien dödades inte av varg utan de dödades av att de vaktade boskap. Barnen som dödades i Gysinge, dödades inte heller av varg utan de dödades av att någon hållit en varg i fångeskap. De 22 barnen som dödades av varg i Åbo i slutet av 1800-talet dödades inte heller av varg utan de dog för att de bodde på landsbygden.

Nej, det är aldrig vargen som dödar människor utan omständigheterna.

Läste ett exempel igår från 1995:

Hans Kruuk fick informationen direkt av dåvarande kollegan Dr Vadim Sidorovich. Kruuk skriver att den nioåriga flickan gick hem från skolan längs en ödslig väg i sin hemstad Usviatyda i Vitryssland. Det hade redan blivit mörkt för läraren hade av okänd anledning hållit kvar flickan extra länge i skolan.

Men flickan kom aldrig hem och hennes familj blev orolig. När flickans far så småningom gav sig ut för att leta efter henne hittade han bara hennes huvud. Snön omkring var nedstänkt med blod och det var vargspår överallt. Fadern blev så ifrån sig av sorg att han senare sköt ihjäl läraren.

Här är det helt uppenbart att det inte var vargen som dödade flickan utan läraren som givit kvarsittning. Bevisen är otvetydiga då fadern sköt läraren. Hade det varit vargen som dödade barnet hade han skjutit vargen istället.

Att känna obehag inför varg är som sagt bara dumt och obildat.

Men det är ingen som ens skulle tänka tanken att förlöjliga uttryckt oro inför konserveringsmedel i livsmedel, strålning från microvågsugnar, sena promenader i Stockholms förorter, transfetter, algblomning, hundar, marsvin, öppna ytor (torgskräck), människor (social fobi) eller för den delen ren elektricitet.

Nej, då visar tjänstemän och politiker med kulturmarxistiska tendenser upp sin allra mest förstående sida, tillsätter utredningar och öser resurser över denna oro. Det gäller att komma till rätta med dessa problem.

Rädslan för transfetter handlar nämligen inte om omständigheterna. Det är fettet som är farligt och inte ätvanorna, den socioekonomiska tillhörigheten, bristen på motion eller något annat.

Likaså med elektriciteten. Den är farlig för det har man läst i tidningar och man ser det som en möjlig utväg att släcka ned ett halvt landskap för att inte 1 människa skall drabbas av oro. Dennes övriga medicinska tillstånd och allmänna tillvaro kan aldrig vara källan till några utslag eller stressymptom.

Nej, det är helt klart elektriciteten som är farlig.

Att känna oro inför ett rovdjur i storleksordning 50 kilo som inte kan äta annat än kött och som klarar av att döda djur många, många gånger större än sig själv är som sagt bara trams.

Säg hellre att du känner oro för att du fått i dig lite för mycket transfett. Om du vill ha sympatier.

Limit up!

Förundrades lite över att räknaren försvann i ”gilla-knappen” på inlägget om ambulansen och vargtiken. Samma sak har jag noterad tidigare på ett annat inlägg om skillnaden mellan en vargdödad hund och en trafikdödad hund.

Svaret är av teknisk karaktär – när fler än 1000 personer klickat på knappen för att de gillar inlägget så börjar knappen räkna i tusental. Alltså kommer det inte hända något förrän ytterligare 1000 personer klickat och då kommer det helt plötsligt att stå 2.

Lite opedagogiskt får jag nog lov att säga, men tyvärr inget man kan göra något åt.

Genetiskt viktig varg, eller vad?

Reblogged from Rovdjurspolitik:

• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 

Den gulröda, påstått invandrade, vargtiken har nu flyttats 3 gånger men varje gång gått tillbaka till renskötselområdet. Tiken har ett speciellt utseende som många reagerat över, hon ser ut som en hund, närmast kanske västsibirisk lajka. Den initierade och erfarne Finske f.d. överkonservatorn professor Eirik Granqvist (med ett imponerande cv) och Kaarlo Nygren, f.d. chef för Finska Statens forskningsstation i Karelen, har hela tiden varit säkra i sin åsikt och hävdat: Detta är inte vargar, det är byrackor och korsningar med hund.

Läs mer… 1 644 fler ord

Snuset, vargen och systembolaget

Den europeiska gemenskapen har haft en del synpunkter på några svenska egenheter. Man har med hot försökt få oss att släppa matsnuset och även införa en mer marknadsanpassad alkoholpolitik. Inget av de två har lyckats.

Svenskar är kanske inte de bästa av förhandlare och inte heller så värst intresserade av att föra fram svenska värdegrunder som norm och utgångspunkt. Vi är mer av ett världsfolk som gillar allt och alla, sägs det i alla fall.

Som nation har vi gått med på de mest stolliga förslag från EU om såväl hur många träd som får finnas på en betesmark som hur våra naturresurser på bästa sätt skall fördelas ut över hela gemenskapen. EU sägs vara ett solidaritetsprojekt i grunden och är det något vi är så är det världssamvetet i fotriktiga skor.

När EU säger hoppa, frågar vi inte varför utan hur högt.

Men på en punkt har vi valt att säga ifrån.

EU ville bestämt att vi, som alla andra, skulle ha tillgång till alkohol i livsmedelsbutiker och de vill att vi skulle sluta stoppa munnen full med matsnus. De var fullt och fast övertygade om att det ena var marknadsvidrigt och att det andra var hälsovådligt.

Jag tror inte för ett ögonblick att de sparade på krutet när de tog svensken till förhandlingsbordet. Hot om stämningar, tunga vitesbelopp och en försvarlig stund i gemenskapens skamvrå lär ha förekommit.

Men, vi vek oss inte. Snuset och spriten har vi kvar i samma format och utbud.

När politiker med böjd rygg och svett i pannan informerar bekymrade landsbygdsbor om att de inget kan göra, att eu minsann inte tillåter att vi hanterar vargen på ett sätt som är förenligt med vårt kulturlandskap, vår djurhållning och vår glesa bebyggelse undrar jag om de inte ljuger.

Inte att de ljuger om att eu lägger sig i. För det gör de. Allra helst efter att de fått på tafsen från vår granne i öster, Finland, när de tyckte att de jagade varg lite väl liberalt. Nej, jag menar att de använder gemenskapen som ett svepskäl för att de ännu inte kommit underfund med vilken cirkus de skapat.

Eller så har de gjort det. Men med en inte så liten risk att tappa stora delar av ansiktet inför den gröna tjänstemannakåren, pk-journalisterna, batikhäxorna och miljöpartiets språkrör, skyller de hellre på eu. Förefaller som ett lätt val för en politiker.

Nu, har jag raljerat lite men slutsatsen är att eu är ett svepskäl och inte ett reellt hinder för att skapa en trovärdig rovdjurspolitik. Faktum är att art- och habitatdirektivet inte utgör några som helst hinder för att skjuta såväl en som två som flera hundra vargar. Finns inte en rad som kan misstolkas i portalparagrafen;

“huvudsyftet är att främja att den biologiska mångfalden bibehålls med beaktande av ekonomiska, sociala, kulturella och regionala behov som bidrag till det övergripande målet som är hållbar utveckling”.

Samt

“åtgärder som vidtas i enlighet med detta direktiv skall ta hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag”.

Att Naturvårdsverket, Svenska Rovdjursföreningen och resten av varghjonen inte är läskunniga eller inte vill ta till sig innebörden i direktivet är ointressant, det är omnipotent aktivistbrus som inte tar slut förrän den dagen styrande politiker går in och sätter ner foten ordentligt.

Som de gjorde med snuset och systembolaget.