Här skall konserveras

Problem uppstår när man skall frysa, konservera ett tillstånd. Särskilt om tillståndet är rörligt och ingen egentligen vet vad som är eftersträvansvärt.

Alla ropar långsiktigt och skruvar åt locket hårdare på konserven. Vad som finns i burken bestämmer var och en efter egen agenda. Förpackningsdatum är inte så viktigt, bara det är tillräckligt ouppnåeligt, akademiskt exklusivt.

Hade det funnit möjlighet att återställa vikingatiden kan du ge dig katten på att en grupp tvivelaktiga människor hade definierat denna tidsperiod som det mest optimala. När allt var frid och fröjd, grönt och skönt balanserat. Ja, bortsett från något ovälkommet svärdshugg i sidan eller huvudet skulle de med allra största säkerhet säga att – Vikingarna, de kunde de där med balans och natur!

Men, som tur är kan vi inte återgå till vikingatiden. Det förstår även biologer med konservering, bevarande på hjärnan. Det skulle bli för obekvämt helt enkelt och ingen skulle ta dem, biologerna på allvar.

I stort är det dock vad de håller på med, bevararna, konservationisterna. Att definiera, förklara att ”då och då” var det ”si och så” och det är eftersträvansvärt, ditåt skall vi med naturen.

Om resan till detta tillstånd, ögonblick är trevligt för människorna runtomkring struntar de högaktningsfullt i.

Tyst, jag håller på med min konservburk, stör mig inte för helvete!

I den bevarande biologens värld finns inte människan. Jo, mänskliga biologer finns. Men, utöver det är det oklart. Vi är mest till besvär vi övriga icke bevarande människor.

Jag tittar ut genom fönster och undrar hur många konservburkar jag själv skulle kunna samla ihop. Det blir många faktiskt – odlingslandskapet från 1630, beteshagarna från samma tid, torpen från 1700, skogen från 1900, boningshuset från mitten av 1800-talet.

Det blir en förfärlig massa burkar med tilltalande innehåll. På den obligatoriska varudeklarationen kan man utläsa följande: 50% Människa och 50% Natur. Kan öppnas och förslutas när helst  önskas. Förvaras som det passar, inte för mörkt och inte för kallt beroende på årstiden.

Bevarandesidan har onekligen ett problem av gigantiska mått när de försöker bevara ett givet tillstånd i en ständigt föränderlig natur. Det är som att titta på en berg och dalbana och säga att nu är det bra, nej nu, nej vänta tills den är på toppen, ja där, nej inte ner igen.

Det andra problemet är att de inte vet med säkerhet hur länge åkturen pågått, när den började eller om den kan tänkas sluta. De skapar en hypotes om längden, hastigheten och amplituden utifrån vilken de drar långtgående slutsatser om det bästa tillståndet.

Tillstånden, konservburkens innehåll visar de sedan upp för världen och säger – Hit skall vi, till nirvana.

På deras innehållsdeklaration står följande: Natur 98%, Människa 2% (varav biologer 99%). Skall inte öppnas. Förvaras nedfryst.

Gärna mörkt.

Inte som förr

Det blåser snålt på kalfjäll och kring vår ursprungsbefolkning. Röster gör gällande att de inte lever som förr och att de därför minsann inte skall undgå varg.

Likt det lär finnas grader i helvetet, finns det i vargaktivistens verktygslåda av argument dåliga, sämre och riktigt usla försvar för vargens framfart. En inte så liten del av verktygslådan består av förvridna idéer om naturen som det allra mest intelligenta, som ingen kan försvara sig mot.

Där kommer inte sällan indianerna in. De amerikanska då. De som verkligen visste att leva i samspel med naturen, som därefter förevigats i snart sagt varje airbrushkulört som finns tillbuds. Ni vet det där om den sista floden, sista fisken och så vidare.

Att de drämde ihjäl rovdjur så fort de såg sig tvungna har fallit i glömska. Saker gör lätt det hos varg- och miljöaktivister. Det som är obekvämt, sant eller bara lite för komplicerat sorteras under kategorin propaganda från varghatare och miljösvin.

Sådana som bara tänker profit och trofé.

Våra egna indianer har dock inget att hämta hos aktivisterna. Så mycket har jag förstått genom att ha följt cirkusen kring den senapsgula, ständigt återvändande rendräparen.

Och det bärande argumentet för att de inte skall slippa helvetet med varg bland ren är att de minsann ”inte lever som förr”. De har kläder i syntetmaterial, kör skoter, tar bilder med mobiltelefoner, driver ren med helikopter och har tillgång till alla tänkbara moderniteter.

Går ingen nöd där inte och jävligt långt till shamantrumman.

Aja baja, säger vargaktivisten.

Hur levde de då förr? Vi leker med tanken att aktivisten som genom ett trollslag kunde skicka tillbaka varje same 150 år tillbaka i tiden, före länsstyrelser, penicillin och motordrivna fordon var uppfunnet.

En sak skall ni ha klart för er och det är att processen gjordes kort med predatorer. Inte frågan om någon helig djävla ”dansa med vargar” där inte. Man skidade efter vargarna tills de spydde upp maten, kräktes av utmattning och sedan körde man ett vargspjut rätt igenom gråpälsen.

Balans.

Men, men det är nog inte just den delen av ”som förr” aktivisten tänker sig när han myndigt fäller domen över samerna som ”alldeles för moderna”. Det är oklart vad de tänker egentligen. Det är det alltid.

Kanske vill de att samerna skall leva utan moderna sjukvård, att de skall kurera sig med mossa och lavar. Koka örtbrygd, slå på trumman och dansa cancerdansen – hoppas på det bästa. Eller att de skall förbjudas modern kommunikation och endast tillåtas röksignaler. Möjligtvis postgång om de själva rider med brevet i sporrsträck till hufvudstaden. Eller så är det kläderna. Inte kan en ursprungsfigur springa runt i skalkläder och skydda sig mot väder och vind med lager på lager enligt beprövad moderna teknik. Nej, bums på med vadmalen, renhuden och mössa med bjällror.

Nej, det är nog inte ”all in” aktivisten menar. De menar nog bara att samerna skall samexistera med vargar på vargars vis och inte på samers vis. Eftersom rennäringen ändå är så ”förbannat olönsam”, ”skattefinansierad” och så, kan de allt avvara ett par renar till vargarna och inte vara så förbannat egoistiska, profithungriga.

Bjuda till lite, liksom.

Att rennäringen går på knä som en följd av alla objudna matgäster är inte att tänka på. Det är som tidigare förklarat propaganda från varghatare och miljösvin, som inte förstår sig på naturen.

Av alla dåliga, usla och förvirrade argument om varg är nog den om ”inte som förr” det allra sämsta.

Inte oväntat naturligtvis när de knåpas ihop framför en dator, i ett med centralvärme reglerat bostadskomplex, långt, väldigt långt från naturens intelligens och balans.

Till ingen nytta

Svensk forskning är inte främmande inför att forska kring saker som egentligen inte leder till något mer än mer av samma sak – forskning.

Forskning kan vara fantastisk och ge svar på viktiga saker, bota sjukdomar, lösa energiproblem eller kanske bara berätta hur långt det är till närmaste himlakropp. Sedan finns det forskning som inte leder till annat än resultatet och möjligtvis, eller troligtvis mer forskning.

Bland de mest huvudlösa och värdelösa forskningsprojekt som fått statligt stöd i Sverige kan förmodligen den om genus och musikinstrument sorteras.

”Trumpeten som genussymbol” (dnr 2008-528), där man bland annat ska problematisera begreppen manligt och kvinnligt och undersöka närmare de föreställningar som är verksamma och skapar trumpeten som markör för manlighet.”

Kalaset gick på 500 000 skattekronor.

Nyttan av den forskningen begränsade sig på sin höjd till forskaren själv och eventuell handledare. Där tar det nog stopp.

Nu till vargen eller vargforskningen för att vara mer specifik. Jag undrar just vad som kommit ut av den mer än längden, bredden och vikten av vargskit, vargspår, varghår och vargvandringar. Allt till ingen egentlig nytta mer än för just forskarna och de som samlar in data, sätter upp akutstängsel eller mäter bitmärken på trasiga får och hundar.

Till ingen nytta, säger du?

Ja just det, till ingen som helst nytta – vargen kommer nämligen, hur genomforskad den än är att fortsätta ställa till med besvär.

När man forskar på cancer gör man det för att hitta ett botemedel, veta hur man bäst behandlar tumören och får den att försvinna.

Håller man på med varg ställs inga sådana krav. Vargens skadeverkningar, cancern förbises och lämnas utan åtgärd. Visst har det skrivits någon pliktskyldig rapport om lapptyg, vargpinglor och stängsel men, men kom igen – dödssiffrorna stiger för varje år som går. Det är sockerpiller, placebo som ordineras för att ge sken av att vara nyttiga forskare.

Det slog mig nämligen när jag läste om ytterligare ett angrepp mot en sällskapshund i Färila – till vilken hjälp är forskningen då? Vad hjälper det att veta oändligt många saker, som alla andra vargforskare i världen redan forskat fram, när vargen går till angrepp, cancern slår till.

Nyttan av forskningen måste trots allt bedömas utifrån de skador som vargen orsakar. Kurvan pekar åt fel håll, visar att vargen struntar i forskningen och alla lugnande ord om hur den egentligen skall vara. Dessutom kommer vargen undan. Det ser forskarna till då de förklarar att vargen var ung, förvirrad eller helt låst på sällskapshunden.

Något hittar de alltid på för att försvara sin gödkalv.

Och kvar står de drabbade. Upprivna, ledsna och kanske rädda. Fast rädda kommer de aldrig säga att de är. Forskarna har nämligen skrivit en rapport som säger att de som är rädda är dumma i huvudet, kommer från en annan tidsålder och är outbildade.

I stort inget att bry sig om.

VM i krismöte

Inför valfritt kommande världsmästerskap bör Sverige se till att en ny gren tar plats – krismötet. Förutsättningarna för medaljplats är goda till direkt lysande.

Inte sällan har Sverige kommit tillbaka med svansen mellan benen efter att världens alla motiverade idrottare drabbat samman. Den sloksvansade svenska truppen har vid ankomst till Sverige med några få undantag i någon marginalsport, fått förklara sig inför en samlad press.

Skoskav, interna bråk, magproblem, usla förberedelser och dåligt material har förklarats ligga bakom nederlagen. Att de andra helt enkelt är bättre, mycket bättre ligger långt bort som självklar förklaring.

Det finns dock en gren, eller möjlig gren där vi med all säkerhet skulle sopa mattan med alla.

Den tilltänkta grenen är alltså ”Krismötet”. Hålls i olika klasser – 30 minuter, 120 minuter och slutligen maratonmötet på hela 4 timmar.

Viktiga moment för tävlande är att de ”kan föra en dialog”, ”att de kan nå samförstånd” och ”att de ser långsiktigt”. Inga andra regler finns.

Vinner gör den som lyckas säga mest utan innehåll på längst möjliga tid. Stilpoäng ges naturligtvis för värdeladdade ord, floskler som exempelvis ”samsyn” och ”samverkan”.

Jag tror Sverige vinner. Här sitter det nämligen i ryggraden hos alla myndighetspersoner, politiker och tjänstemän att inte göra något innan något har hänt. Förklaringarna är flera och en av dem är att det kostar pengar att vara proaktiv, sätta upp trafikljus innan någon blir påkörd vid en skola. En annan förklaring är att de som är satta att bestämma är så ohemult förtjusta i just bestämmandet att de inte kan ta in något annat än vad de själva bestämt att de skall ta in.

Nu till vargen. Där finns en förfärlig massa människor som genom åren sagt lika många saker om hur det kommer att bli, vilka som kommer ta skada och så vidare.

På punkt efter punkt har det visat sig att de haft rätt. Väldigt sällan fel. De hade till och med rätt om att en människa skulle bli dödad av varg. Nu verkar det dock som att just det dödsfallet inte gills för att det skedde inne i ett hägn. Så, lite fel har de haft men de som däremot haft fel hela tiden, gruvligt fel är de som sagt ”det löser sig nog skall ni se”.

I en fungerande verklighet hade byborna i Åbo lyft på luren till myndigheterna och sagt – Nu ränner det runt vargar här och vi är inte roade. Snart händer något!

Efter det hade myndigheterna skickat ut en beväpnad person som expedierat vargarna till varghimlen. Punkt. Problemet löst och inga panikrubriker i Aftonbladet om vargskräck i Åbo. Inte heller hade tre stackars hundar behövt hamna i magen på vargarna.

Rubrikerna i kvällspressen har dock det goda med sig att det uppmärksammas av politiker – krismötesexperterna, eliternas elit som lätt klämmer ett maratonmöte utan att svettas. Varför skulle de svettas egentligen? Mötets syfte är inte att åstadkomma mer än själva mötet och en illusion om att något kommer att göras.

Det vet vi alla allt för väl vid det här laget att inget görs mer än att arrangera fler möten där man i ”samförstånd” för ”dialog” med ”de berörda”.

Under kommande år kommer många goda träningsmöjligheter att dyka upp för de som känner sig manade att vara med i krismöteslaget inför kommande VM. Jag kan livligt föreställa mig vad som sker när årets vargvalpar föds. Det lär bli fler än 150 stycken om trenden håller i sig.

Då blir det livat. Förbered er inför ett tufft träningsläger mot slutet av sommaren.

Vinner vi VM? Absolut.

Hellre en gul ambulans än en gul vargtik

Reblogged from Naturbrukaren:

De boende i Åsele har blivit av med sin ambulans för att landstinget skall spara 1,1-1,7 miljoner kronor. Den gula vargtiken som flyttats runt mot sin vilja har fram till nu kostat 2,5 miljoner kronor.

Självklart kommer ingen politiker eller ansvarig att göra kopplingen mellan ambulansen och vargtiken för det är olika konton, budgetar, förvaltningsplaner och gud vet vad som gör att det aldrig går att säga på det viset - att vargtiken fick kosta mer än en ambulans i Åsele.

Läs mer… 314 fler ord

För ett år sedan förlorade Åsele sin ambulans och jag gjorde mig lustig över att de i stället skulle få en gul vargtik. Någon ambulans lär de fortfarande inte ha samtidigt som den gula tiken snart kostat 4 ambulanser. Verkligheten överträffar dikten. Sorgligt nog.

Vargpolitik – säg inget, se inget och hör inget

Det lät så övertygande grönt och fint med ett intelligent rovdjur bland folk och fä. Vem vid sina sinnes fulla bruk vågade säga nej till något så vackert som samexistens.

Det är inte utan att man funderar lite på hur det kunde så så käpprätt åt helvete med svensk rovdjurspolitik. Vi, kanske västvärldens allra bästa människor, med samvete tillräckligt för hela världen och en modern välfärd kunde väl hantera ett rovdjur.

Så var det tänkt. Att det skulle fungera, samexistera på ett för omvärlden föredömligt sätt. Så att de med avund kunde se hur lätt det egentligen var. Att säga nej, visa tvivel var inget annat än rent barbari.

Det var bara en liten detalj man förbisåg. Eller kanske flera, men allra mest handlade det om vidden av rovdjurets intelligens och förmåga till anpassning.

Det var tänkt att vargen skulle leva i skogen, vara skygg och ge fan i tamdjuren. Hålla sig till älg, rygga för människor och på sin höjd visa sig med samma frekvens som Halleys komet.

Numera är ofrivilliga möten mellan varg och människor lika frekventa som klimatlarm i dagspress och på vargmenyn står inte bara vilda djur – får, hundar och katter går precis lika bra. Om inte bättre.

Nå, vad gör då politikerna?

Ingenting.

De har låst fast sig i en lögn, ett felaktigt beslut. Prestigen väger tyngre än din och min oro och till svar får vi floskler, nyspråk och löften utan substans.

Miljöministern säger att det får räcka med 180 vargar. Hennes högra hand, verkställande organ, Naturvårdsverket tar ett underlag med sig till Bryssel där det står 380. En uppenbar fint från Miljödepartementet eller brist på kompetens? Kvittar vilket egentligen då det visat sig med all önskvärd tydlighet att man aldrig någonsin får önska sig färre vargar.

Bara fler. Oändligt många.

Annars blir Naturskyddsföreningens ordförande smått galen, kallar politiken för pinsam och ljuger om hur fint det fungerar med varg i resten av världen. Och eftersom dagspressen dignar av gröna skribenter med huvudet fullt av naturromantik tar de hans ord för sanning, hänger på och sablar ned alla försök till förvaltning.

Vi skall ha fler, hör man dem mumla unisont. Många fler, massor.

Jag tog en lokalpolitiker lite avsides vid ett lokalt företagarengagemang, frågade hur han såg på rovdjur och då särskilt varg. Floskelkranen öppnade sig – biologisk mångfald, balans, rovdjursturism, mer balans, naturligt skygga, mer mångfald och än mer balans.

Så höll han på i flera minuter.

Jag frågade om han var på riktigt, om han inte läst en rad om rovdjur sedan 80-talet samtidigt som jag spände ögonen i honom.

Han rodnade en smula, tittade på klockan, bort mot talarstolen.

- Du, vi får ta det där en annan gång, måste förbereda mig lite.

”En annan gång”, tänkte jag. Det är vad de hoppas på. Att det skall komma en annan gång, eller någon annans gång, kanske. Att någon annan får ta över bollen, rovdjursbollen.

Som rullar, blir större, krossar allt i sin väg.

Det sluttande planet är långt. Vi befinner oss halvvägs.

Alla blundar, hör inget, säger inget.

Sökes: Politiker med intresse för landsbygden

Publicerad: 2013-02-05, Annons-ID: 37458932

Om arbetsplatsen

Landsbygden är vad du ser utanför bilfönstret när du färdas genom Sverige. Fälten, skogarna, sjöarna och hagarna är att betrakta som just landsbygd som till stor del är med och sörjer för din dagliga kost och i viss mån ditt välstånd.

Landsbygden befolkas utöver människor också av tamdjur, vilka vi är mycket förtjusta i. Vi ser dem inte som pittoreska varelser som då och då får vara med i någon reklamfilm för mejeriprodukter utan som vårt arbetskapital. Inte heller förknippar vi dem med koldioxidproducerande odjur som gör sitt bästa för att göra isbjörnar islösa utan som små biologiska fabriker som håller landskapet öppet samtidigt som de skapar förutsättningarna för myriader av småkryp och växter.

Människorna på landsbygden är av ett annorlunda slag. Det märker du nog om du träffar dem, ger dem lite mer tid än vad som är brukligt i staden. Kunskaper som är gångbara i staden är inte alltid lika gångbara eller nödvändiga här. De flesta saknar twitterkonto och dricker sitt kaffe utan mjölk.

En gång i tiden fanns det ett politiskt parti som förstod landsbygdens folk och näringsverksamhet. De sågs senast till på 70-talet representerade av en storhänt man som kunde köra såväl traktor som motorsåg. Nuvarande partiledares motorsågskunskaper är okända.

Arbetsuppgifter

Det blir din uppgift att föra landsbygdens talan på ett vis som gör skillnad. Det är således inte aktuellt att lansera projekt som ”Matlandet Sverige” innan du tagit tag i alla militanta, ideologiskt förblindade djurskyddsinspektörer.

Med ”ta tag i” menar vi då förpassa till en tjänst som inte berör landsbygd eller livsmedelsproduktion.

Du kommer också att få genomgå en avprogrammering vad beträffar nyspråk. Ord som ”dynamik”, ”biologisk mångfald”, ”värdegrund” och ”hållbar utveckling” är inte aktuella att använda om det handlar om att avveckla sjukstugor och istället introducera rovdjur.

Det blir också din uppgift att förklara för den urbaniserade delen av befolkningen hur lönsamheten utvecklat sig för exempelvis jordbruket från 1950-talet och framåt. Du skall dessutom förklara att stöden från EU främst kommit konsumenterna tillgodo i form av lägre livsmedelspriser.

Övriga kunskaper du skall förmedla till behövande är att ekologisk odling kanske inte är precis som de tror att den är, att det går åt en förfärlig massa drivmedel för att hålla ordning på ogräset så att det blir något annat än tistlar i tröskan.

Och nu till den tuffaste uppgiften. Du skall förklara att vi inte behöver rovdjur och specifikt varg i vår närhet för vår överlevnad på denna planet. Där ingår en del svåra manövrar som att gå emot 30 år av desinformation och propaganda.

Kvalifikationer

Vi ser gärna att du har en bakgrund utanför det politiska etablissemanget, att du försörjt dig genom vanligt arbete. Din läggning bör vara åt det pragmatiska hållet och du bör ha god analytisk förmåga som inte kan korrumperas av ideologier utan vetenskaplig grund.

Din lojalitet skall vara med de du företräder och inte med det politiska etablissemanget.

Som person utstrålar du integritet, empati och patos.

Varaktighet

Heltid. Tills vidare.