Dalarna, 1992.

Sven-Åke Stigsson var synnerligen upprymd. Grusvägens ojämnheter, som annars upplevdes som besvärliga, passerades nästan obemärkt och inte ens den annalkande älgjakten kunde lägga sordin på Sven-Åkes humör. Han, hatade nämligen jägare och älgjakt så pass att blotta tanken svärtade hans syn och rynkade pannan.

Men inte idag, tänkte han samtidigt som bilen kom över sista krönet innan avtalad mötesplats.

Sven-Åke hade avancerat till väsenchef inom länsstyrelsen. Landshövding Eva Sydhök hade alltid haft ett gott öga till Sven-Åke men också till trollen. Sydhök hade ett förflutet inom skogsindustrin där den allmänna uppfattningen var att trollen gjorde nytta i skogen. Hur var oklart men idén var klar och behövde sällan försvaras.

Stigsson hade inte vilat på hanen från det att han blivit chef. Driftig som få hade han sett till att rekrytera personer med direkt koppling till Svenska Trollförening, Väsenskyddsföreningen eller båda samtidigt. Hans team, det hette så numera inom förvaltningsorganen, var ett edsvuret gäng med endast en sak på agendan – trollens väl och ve.

Det allra mest upplyftande uppdraget som chef var när nya väsenskyddsområden skulle bildas. Sven-Åke älskade hela upplägget – privat mark togs mer eller mindre i beslag och förstatligades mot en futtig summa pengar.

Haha, utbrast Stigsson samtidigt som han stängde av motorn. På grusplanen framför honom stod markägaren vars land han nu skulle erövra och införliva i den stora trollplanen. För ett ögonblick undrade Stigsson om bonden sett att han skrattat. Det vore inte bra, tänkte han samtidigt som han öppnade dörren.

Sven-Åke sträckte fram handen och hälsade muntert. Han tänkte att ett leende passade bra eftersom han nyss skrattat högt i bilen inför det stundande uppdraget. Det muntra bemötandet skulle slå alla misstankar om varför han skrattat i kras och istället förklaras med att han, tjänstemannen trots allt var en trevlig prick.

Längre från verkligheten gick naturligtvis inte att komma. Det visste Sven-Åke som halade upp en markkarta ur kavajens ena ficka och bredde ut den över motorhuven.

- Vi börjar med det här området, sade Sven-Åke och pekade mot sjöns norra hörn.

- Det går inte, svarade bonden.

- Jaså, varför då?

- Vi får vänta någon timme eller så, tills änderna slutat sträcka.

Då hörde Sven-Åke några korta smällar från just det område han pekat ut på kartan och han förstod vad som var på gång.

- Du menar inte att de jagar änder nu? Det här skall ju bli väsenskyddat område, sådant får ni inte hålla på med.

Bonden ögnade Sven-Åke från topp till tå, sköt fram bröstet en smula och spottade i gruset.

- Då har du inget ärende här, sade bonde kort.

Stigsson tidigare muntra allmäntillstånd försämrades nu dramatiskt. Bonnjäveln satte hårt mot mjukt tänkte Sven-Åke som verkligen bemödat sig med att uppträda vänligt. Kanske hade bonden hört rykten om honom, att han bedrev baggböleri å staten och trollens vägnar. De där 240 hektaren väsenskyddad mark hängde löst, alldeles för löst.

- Förlåt, jag tänkte inte på att det faktiskt är lovligt med andjakt nu. Låt oss titta på en annan del av marken istället, tills änderna slutat flyga, slätade Sven-Åke över.

Bonde mjuknade en smula och gick med på att börja i den södra delen. Tillsammans gick de ned mot ängarna vid vattnet.

- Här blir det perfekt med ett torn för fågelskådare och här kan man bygga en parkering med rastplatser, toaletter och sopsorteringskärl. Kanske en handikappramp, hela vägen upp till tornet också. Finns massor med pengar för sådant, förklarade Sven-Åke högljutt.

Stigssons humör hade nu gått från kolsvart till upprymt och han tjatade på om än den ena insatsen efter den andra som skulle göra väsenskyddsområdet till en riktigt naturupplevelse. Med hela handen pekade han ut över område efter område, som ett barn i en godisbutik.

- Det här skall vi ha. Och det där, där borta blir också bra, nästan frustade Stigsson fram.

Han hade kommit upp i varv, släppt loss inte så lite av sitt undertryckta hat mot markägare, kapitalister och annat löst folk som han menade inte förstod ett skvatt av varken väsen, troll eller natur.

Sven-Åke förstod att han var tvungen att lugna ner sig. När det gick så bra vore det onödigt att slå planen i kras bara för att han klantade sig. Visst hade han klantat sig förr eller kanske inte nödvändigtvis han utan någon av hans bundsförvanter. Stigsson mindes när en nyanställd funnit en bur ute i markerna. En transportbur av samma sort som de man fraktade troll i. Buren hade stått länge på platsen. Ungefär lika länge som det förekommit troll i området. Att trollobservationer började göras exakt samtidigt som buren glömts kvar kunde ingen veta. Bara Sven-Åke själv.

Trollburen forslades naturligtvis bort och när den nyanställda skulle visa sin chef, Sven-Åke buren var den alltså inte kvar. Den nyanställda hade pekat mot en plats där det såg ut som någon rivit mossa och lagt över ett annat område som något att undersöka. Stigsson var inte sen med att påpeka att helikoptern hyrdes per timme och att det var bråttom till kontoret.

Det var en miss, det mindes han, väsenchefen i Dalarna som efter den incidenten förklarat ingående för hans team av trolldyrkare, att några burar under inga omständigheter fick lämnas kvar i markerna. Därefter hade det varit lugnt sånär som på någon telefon som gått på av sig själv och i andra ändan hade en journalist oturligt nog suttit.

Stigsson klarade sig dock ur situationen. Han hade behövts viss stöd från Eva Sydhök dock samt ett par månaders hållande av extra låg profil. Hade det varit en journalist från rikspressen och inte från en jakttidning hade det kanske gått värre.

Eller inte, tänkte Stigsson helt korrekt. För var fanns det inte en uppsjö av troll- och väsendyrkare om inte bland rikspressens journalister.

Muntert konstaterade Sven-Åke att allt gick som planerat och att länet inom ett årtionde skulle vara till bredden fyllt av troll och väsenskyddad mark.

Mark som han som väsenchef var satt att skydda. Och trollberika.

Alla likheter med verkligheten är helt oavsiktliga. Hänvisningar till dokument, rapporter, platser och personer är en ren slump. Av en slump finns dock en rapport med ett slående likt namn på nätet - Rapport från projekt VARG – Utgiven av Svenska Naturskyddsföreningen.

Projekt Troll – Del 1

Projekt Troll – Del 2

Projekt Troll – Del 3

Med slående likhet övertrumfar varg- och naturaktivister de som tvingas leva med konsekvenserna. De hånar, marginaliserar och menar på fullaste allvar att en varg är minst lika mycket värd som en människa. Några går lite längre och menar på att rovdjuren är mer värda än människor, särskilt bönder och samer.

Synsättet har sin utgångspunkt i ekosofin eller djupekologin vars grundbult är att varje levande och icke levande varelse på jorden har ett egenvärde som inte låter sig värderas pragmatiskt. Draget till sin spets har fästingen lika mycket värde som den mjölkande kon.

Åskådningen har i sin populariserade form mynnat ut i olika ”gröna rörelser”. Några kramar på fullt allvar träd, andra startar politiska partier. Att driva politik utifrån en filosofisk åskådning utan vetenskaplig grund har visat sig populistiskt gångbart men i verkligheten knappast genomförbart.

Att det handlar om en filosofi har dock inte hindrat spridningen. Kanske just för att åskådningen saknar vetenskaplig grund har den också fått fäste bland många sekulariserade människor.

Som en god vän formulerade fenomenet – det finns alltid människor som saknar inre trygghet, som aktivt söker en livsåskådning, religiös eller icke saknar betydelse, så länge det är något att hänga upp sin osäkerhet på.

Läs igenom punkterna och du kommer att känna igen samtliga argument som framförts i varg- och miljödebatten från den dag de påbörjades.

Arne Naess, grundaren till själva filosofin har formulerat en plattform för ekologisk verksamhet i åtta punkter:

  1. Livskraften hos mänskligt och icke mänskligt liv på jorden har ett inneboende värde. Värdet av icke mänskliga livsformer är oberoende av nyttan dessa kan ha för inskränkta mänskliga syften. Med icke mänskligt liv menar han t.ex. flodsystem, landskap och ekosystem.
  2. Rikligheten och mångfalden av livsformer har ett eget värde och bidrar till livskraften hos mänskligt och icke mänskligt liv på jorden. Enkla, lägre och primitiva arter av växter och djur bidrar i hög grad till rikligheten och mångfalden av livsformer. De har ett värde i sig och är inte bara steg mot så kallade högre och rationellare livsformer.
  3. Mänskligheten har ingen rätt att reducera denna riklighet och mångfald utom för att tillfredsställa vitala behov. I ett rikt land med en hög levnadsstandard kan man inte försvara valjakt för att rädda valjägarnas inkomster. Bibehållandet av valjägarnas inkomster, menar Naess, uppfyller inte kravet på vitala behov.
  4. Nuvarande mänskliga störningar i den icke mänskliga världen är svåra och situationen försämras snabbt. Kampen att bevara och utöka vildmarksområden eller andra orörda områden måste fortsätta och också fokuseras på att bevara fungerande bio- och ekosystem.
  5. Livskraften hos mänskligt liv och kulturer är förenlig med en påtaglig minskning av jordens befolkning. Livskraften hos icke mänskligt liv på jorden kräver en sådan befolkningsminskning. Denna begränsning av befolkningen kommer att ta tid. Tillfälliga lösningar måste därför utvecklas. Tekniska och ekonomiska förändringar ger dock inte tillräckligt resultat.
  6. Betydande förändringar i levnadsvillkoren till det bättre kräver politiska förändringar. Dessa beslut får påverkan inom ekonomiska, tekniska och politiska strukturer. Stöd för globala aktioner genom frivilliga organisationer har också stor betydelse.
  7. Den politiska förändringen är huvudsakligen att värdesätta livskvalité snarare än hålla fast vid en hög levnadstandard.
  8. De som instämmer i de tidigare angivna punkterna har en skyldighet direkt eller indirekt att delta i försöken att utföra de nödvändiga förändringarna.

Att man alldeles för ofta läser om vargaktivister som anser det nödvändigt att skjuta samer och bönder till förmån för vargen ligger alltså i linje med punkt 5 i Naess program som talar om det nödvändiga med en global ”befolkningsminskning”.

Det är som vanligt inte lönt att förklara för aktivisterna själva att de är missledda, felinformerade och att de själva tids nog, med den filosofin också utgör ett hot mot naturens inneboende värde.

För de, precis som alla andra människor, ingår inte i ekosofens ekvation.

Denna text är skriven till de som ständigt påpekar att människan är ett problem.

I vargfrågan specifikt och i miljöfrågor generellt återkommer argumentet om att ”människan är ett problem”. Det strös lite hit och dit utan egentlig analys eller eftertanke. Men det finns en alldeles tydlig tråd, tanke om att det faktiskt är så det är. Tro inget annat.

Det brukar inte sällan levereras som det slutgiltiga argumentet – och hör sedan!

Ett inte helt ovanligt knep inom ledarskap är att ”föregå med gott exempel”. Det brukar ge bättre effekt om chefen dyker upp före alla andra i stället för att myndigt förklarar att då och då börjar vi på det här stället bara för att själv dyka upp vid lunch.

Och ”barn gör inte som föräldrar säger utan som de gör” är ett annat lika användbart argument att luta sig mot i denna framställan om vad den som levererar det slutgiltiga argumentet helst bör göra.

Vi utgår, inte helt utan fog att den som säger att ”människan är ett problem” också är människa. Följaktligen bör denna också se sig själv som ett problem för naturen eller vad det nu må vara.

Det säger jag med utgångspunkt i att jag aldrig sett någon skriva, ”Jag är inte ett problem för naturen men du är det!”. Nej, det är alltid generella, svepande argument.

Så om de menar allvar, riktigt allvar bör de föregå med gott exempel. Antingen sätter de på sig en jutesäck, köper en enkel biljett till vildmarken och kliver ut för att aldrig komma tillbaka eller så tittar de på den pedagogiska illustrationen ovan och finner ett lämpligt träd där repet kan fästas.

Utfallet blir detsamma.

I avskedsbrevet, skrivet på återanvänt papper med kolkrita kan det stå följande:

”Jag var ett problem och nu har jag löst det.”

Problem uppstår när man skall frysa, konservera ett tillstånd. Särskilt om tillståndet är rörligt och ingen egentligen vet vad som är eftersträvansvärt.

Alla ropar långsiktigt och skruvar åt locket hårdare på konserven. Vad som finns i burken bestämmer var och en efter egen agenda. Förpackningsdatum är inte så viktigt, bara det är tillräckligt ouppnåeligt, akademiskt exklusivt.

Hade det funnit möjlighet att återställa vikingatiden kan du ge dig katten på att en grupp tvivelaktiga människor hade definierat denna tidsperiod som det mest optimala. När allt var frid och fröjd, grönt och skönt balanserat. Ja, bortsett från något ovälkommet svärdshugg i sidan eller huvudet skulle de med allra största säkerhet säga att – Vikingarna, de kunde de där med balans och natur!

Men, som tur är kan vi inte återgå till vikingatiden. Det förstår även biologer med konservering, bevarande på hjärnan. Det skulle bli för obekvämt helt enkelt och ingen skulle ta dem, biologerna på allvar.

I stort är det dock vad de håller på med, bevararna, konservationisterna. Att definiera, förklara att ”då och då” var det ”si och så” och det är eftersträvansvärt, ditåt skall vi med naturen.

Om resan till detta tillstånd, ögonblick är trevligt för människorna runtomkring struntar de högaktningsfullt i.

Tyst, jag håller på med min konservburk, stör mig inte för helvete!

I den bevarande biologens värld finns inte människan. Jo, mänskliga biologer finns. Men, utöver det är det oklart. Vi är mest till besvär vi övriga icke bevarande människor.

Jag tittar ut genom fönster och undrar hur många konservburkar jag själv skulle kunna samla ihop. Det blir många faktiskt – odlingslandskapet från 1630, beteshagarna från samma tid, torpen från 1700, skogen från 1900, boningshuset från mitten av 1800-talet.

Det blir en förfärlig massa burkar med tilltalande innehåll. På den obligatoriska varudeklarationen kan man utläsa följande: 50% Människa och 50% Natur. Kan öppnas och förslutas när helst  önskas. Förvaras som det passar, inte för mörkt och inte för kallt beroende på årstiden.

Bevarandesidan har onekligen ett problem av gigantiska mått när de försöker bevara ett givet tillstånd i en ständigt föränderlig natur. Det är som att titta på en berg och dalbana och säga att nu är det bra, nej nu, nej vänta tills den är på toppen, ja där, nej inte ner igen.

Det andra problemet är att de inte vet med säkerhet hur länge åkturen pågått, när den började eller om den kan tänkas sluta. De skapar en hypotes om längden, hastigheten och amplituden utifrån vilken de drar långtgående slutsatser om det bästa tillståndet.

Tillstånden, konservburkens innehåll visar de sedan upp för världen och säger – Hit skall vi, till nirvana.

På deras innehållsdeklaration står följande: Natur 98%, Människa 2% (varav biologer 99%). Skall inte öppnas. Förvaras nedfryst.

Gärna mörkt.

Det blåser snålt på kalfjäll och kring vår ursprungsbefolkning. Röster gör gällande att de inte lever som förr och att de därför minsann inte skall undgå varg.

Likt det lär finnas grader i helvetet, finns det i vargaktivistens verktygslåda av argument dåliga, sämre och riktigt usla försvar för vargens framfart. En inte så liten del av verktygslådan består av förvridna idéer om naturen som det allra mest intelligenta, som ingen kan försvara sig mot.

Där kommer inte sällan indianerna in. De amerikanska då. De som verkligen visste att leva i samspel med naturen, som därefter förevigats i snart sagt varje airbrushkulört som finns tillbuds. Ni vet det där om den sista floden, sista fisken och så vidare.

Att de drämde ihjäl rovdjur så fort de såg sig tvungna har fallit i glömska. Saker gör lätt det hos varg- och miljöaktivister. Det som är obekvämt, sant eller bara lite för komplicerat sorteras under kategorin propaganda från varghatare och miljösvin.

Sådana som bara tänker profit och trofé.

Våra egna indianer har dock inget att hämta hos aktivisterna. Så mycket har jag förstått genom att ha följt cirkusen kring den senapsgula, ständigt återvändande rendräparen.

Och det bärande argumentet för att de inte skall slippa helvetet med varg bland ren är att de minsann ”inte lever som förr”. De har kläder i syntetmaterial, kör skoter, tar bilder med mobiltelefoner, driver ren med helikopter och har tillgång till alla tänkbara moderniteter.

Går ingen nöd där inte och jävligt långt till shamantrumman.

Aja baja, säger vargaktivisten.

Hur levde de då förr? Vi leker med tanken att aktivisten som genom ett trollslag kunde skicka tillbaka varje same 150 år tillbaka i tiden, före länsstyrelser, penicillin och motordrivna fordon var uppfunnet.

En sak skall ni ha klart för er och det är att processen gjordes kort med predatorer. Inte frågan om någon helig djävla ”dansa med vargar” där inte. Man skidade efter vargarna tills de spydde upp maten, kräktes av utmattning och sedan körde man ett vargspjut rätt igenom gråpälsen.

Balans.

Men, men det är nog inte just den delen av ”som förr” aktivisten tänker sig när han myndigt fäller domen över samerna som ”alldeles för moderna”. Det är oklart vad de tänker egentligen. Det är det alltid.

Kanske vill de att samerna skall leva utan moderna sjukvård, att de skall kurera sig med mossa och lavar. Koka örtbrygd, slå på trumman och dansa cancerdansen – hoppas på det bästa. Eller att de skall förbjudas modern kommunikation och endast tillåtas röksignaler. Möjligtvis postgång om de själva rider med brevet i sporrsträck till hufvudstaden. Eller så är det kläderna. Inte kan en ursprungsfigur springa runt i skalkläder och skydda sig mot väder och vind med lager på lager enligt beprövad moderna teknik. Nej, bums på med vadmalen, renhuden och mössa med bjällror.

Nej, det är nog inte ”all in” aktivisten menar. De menar nog bara att samerna skall samexistera med vargar på vargars vis och inte på samers vis. Eftersom rennäringen ändå är så ”förbannat olönsam”, ”skattefinansierad” och så, kan de allt avvara ett par renar till vargarna och inte vara så förbannat egoistiska, profithungriga.

Bjuda till lite, liksom.

Att rennäringen går på knä som en följd av alla objudna matgäster är inte att tänka på. Det är som tidigare förklarat propaganda från varghatare och miljösvin, som inte förstår sig på naturen.

Av alla dåliga, usla och förvirrade argument om varg är nog den om ”inte som förr” det allra sämsta.

Inte oväntat naturligtvis när de knåpas ihop framför en dator, i ett med centralvärme reglerat bostadskomplex, långt, väldigt långt från naturens intelligens och balans.

Svensk forskning är inte främmande inför att forska kring saker som egentligen inte leder till något mer än mer av samma sak – forskning.

Forskning kan vara fantastisk och ge svar på viktiga saker, bota sjukdomar, lösa energiproblem eller kanske bara berätta hur långt det är till närmaste himlakropp. Sedan finns det forskning som inte leder till annat än resultatet och möjligtvis, eller troligtvis mer forskning.

Bland de mest huvudlösa och värdelösa forskningsprojekt som fått statligt stöd i Sverige kan förmodligen den om genus och musikinstrument sorteras.

”Trumpeten som genussymbol” (dnr 2008-528), där man bland annat ska problematisera begreppen manligt och kvinnligt och undersöka närmare de föreställningar som är verksamma och skapar trumpeten som markör för manlighet.”

Kalaset gick på 500 000 skattekronor.

Nyttan av den forskningen begränsade sig på sin höjd till forskaren själv och eventuell handledare. Där tar det nog stopp.

Nu till vargen eller vargforskningen för att vara mer specifik. Jag undrar just vad som kommit ut av den mer än längden, bredden och vikten av vargskit, vargspår, varghår och vargvandringar. Allt till ingen egentlig nytta mer än för just forskarna och de som samlar in data, sätter upp akutstängsel eller mäter bitmärken på trasiga får och hundar.

Till ingen nytta, säger du?

Ja just det, till ingen som helst nytta – vargen kommer nämligen, hur genomforskad den än är att fortsätta ställa till med besvär.

När man forskar på cancer gör man det för att hitta ett botemedel, veta hur man bäst behandlar tumören och får den att försvinna.

Håller man på med varg ställs inga sådana krav. Vargens skadeverkningar, cancern förbises och lämnas utan åtgärd. Visst har det skrivits någon pliktskyldig rapport om lapptyg, vargpinglor och stängsel men, men kom igen – dödssiffrorna stiger för varje år som går. Det är sockerpiller, placebo som ordineras för att ge sken av att vara nyttiga forskare.

Det slog mig nämligen när jag läste om ytterligare ett angrepp mot en sällskapshund i Färila – till vilken hjälp är forskningen då? Vad hjälper det att veta oändligt många saker, som alla andra vargforskare i världen redan forskat fram, när vargen går till angrepp, cancern slår till.

Nyttan av forskningen måste trots allt bedömas utifrån de skador som vargen orsakar. Kurvan pekar åt fel håll, visar att vargen struntar i forskningen och alla lugnande ord om hur den egentligen skall vara. Dessutom kommer vargen undan. Det ser forskarna till då de förklarar att vargen var ung, förvirrad eller helt låst på sällskapshunden.

Något hittar de alltid på för att försvara sin gödkalv.

Och kvar står de drabbade. Upprivna, ledsna och kanske rädda. Fast rädda kommer de aldrig säga att de är. Forskarna har nämligen skrivit en rapport som säger att de som är rädda är dumma i huvudet, kommer från en annan tidsålder och är outbildade.

I stort inget att bry sig om.

Inför valfritt kommande världsmästerskap bör Sverige se till att en ny gren tar plats – krismötet. Förutsättningarna för medaljplats är goda till direkt lysande.

Inte sällan har Sverige kommit tillbaka med svansen mellan benen efter att världens alla motiverade idrottare drabbat samman. Den sloksvansade svenska truppen har vid ankomst till Sverige med några få undantag i någon marginalsport, fått förklara sig inför en samlad press.

Skoskav, interna bråk, magproblem, usla förberedelser och dåligt material har förklarats ligga bakom nederlagen. Att de andra helt enkelt är bättre, mycket bättre ligger långt bort som självklar förklaring.

Det finns dock en gren, eller möjlig gren där vi med all säkerhet skulle sopa mattan med alla.

Den tilltänkta grenen är alltså ”Krismötet”. Hålls i olika klasser – 30 minuter, 120 minuter och slutligen maratonmötet på hela 4 timmar.

Viktiga moment för tävlande är att de ”kan föra en dialog”, ”att de kan nå samförstånd” och ”att de ser långsiktigt”. Inga andra regler finns.

Vinner gör den som lyckas säga mest utan innehåll på längst möjliga tid. Stilpoäng ges naturligtvis för värdeladdade ord, floskler som exempelvis ”samsyn” och ”samverkan”.

Jag tror Sverige vinner. Här sitter det nämligen i ryggraden hos alla myndighetspersoner, politiker och tjänstemän att inte göra något innan något har hänt. Förklaringarna är flera och en av dem är att det kostar pengar att vara proaktiv, sätta upp trafikljus innan någon blir påkörd vid en skola. En annan förklaring är att de som är satta att bestämma är så ohemult förtjusta i just bestämmandet att de inte kan ta in något annat än vad de själva bestämt att de skall ta in.

Nu till vargen. Där finns en förfärlig massa människor som genom åren sagt lika många saker om hur det kommer att bli, vilka som kommer ta skada och så vidare.

På punkt efter punkt har det visat sig att de haft rätt. Väldigt sällan fel. De hade till och med rätt om att en människa skulle bli dödad av varg. Nu verkar det dock som att just det dödsfallet inte gills för att det skedde inne i ett hägn. Så, lite fel har de haft men de som däremot haft fel hela tiden, gruvligt fel är de som sagt ”det löser sig nog skall ni se”.

I en fungerande verklighet hade byborna i Åbo lyft på luren till myndigheterna och sagt – Nu ränner det runt vargar här och vi är inte roade. Snart händer något!

Efter det hade myndigheterna skickat ut en beväpnad person som expedierat vargarna till varghimlen. Punkt. Problemet löst och inga panikrubriker i Aftonbladet om vargskräck i Åbo. Inte heller hade tre stackars hundar behövt hamna i magen på vargarna.

Rubrikerna i kvällspressen har dock det goda med sig att det uppmärksammas av politiker – krismötesexperterna, eliternas elit som lätt klämmer ett maratonmöte utan att svettas. Varför skulle de svettas egentligen? Mötets syfte är inte att åstadkomma mer än själva mötet och en illusion om att något kommer att göras.

Det vet vi alla allt för väl vid det här laget att inget görs mer än att arrangera fler möten där man i ”samförstånd” för ”dialog” med ”de berörda”.

Under kommande år kommer många goda träningsmöjligheter att dyka upp för de som känner sig manade att vara med i krismöteslaget inför kommande VM. Jag kan livligt föreställa mig vad som sker när årets vargvalpar föds. Det lär bli fler än 150 stycken om trenden håller i sig.

Då blir det livat. Förbered er inför ett tufft träningsläger mot slutet av sommaren.

Vinner vi VM? Absolut.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 69 andra följare